themagichands

Demonen var borta och hade lämnat Bials kropp efter sig. Bial gav stönade lite men ryckte sen upp sig för att ställa sig på ett par vingliga fötter.Demonen var borta och hade lämnat Bials kropp efter sig. Bial gav stönade lite men ryckte sen upp sig för att ställa sig på ett par vingliga fötter.</div>Demonen var borta och hade lämnat Bials kropp efter sig. Bial gav stönade lite men ryckte sen upp sig för att ställa sig på ett par vingliga fötter.  
 “Vad hände?” Sa han när han såg en liten hög med aska jämte sig.
 “Du förvandlades till demonen Enibael.” Svarade Carolus kort.
 “Jag förstår inte, Hur gick det till?”
 “Skulle jag veta det så hade jag berättat, men jag vill verkligen ut härifrån nu. Du har förvandlats en gång, och det kan hända igen. Tur nog fick jag reda på att de endast kan visas i mörker. Än så länge.”
 “Är de flera alltså? Och vad menar du med än så länge?”
 “Han har pratat om en annan som finns i detta existensplanet. Men jag tror att det finns fler. Om jag och Tyra dör kommer en demoninvasion inledas, vi Exitaner är nämligen vad som står mellan dem och denna världen. De<script src="/js/tinymce/themes/advanced/langs/sv.js" type="text/javascript"><!--mce:0--></script><script src="/js/tinymce/plugins/imagehandler/langs/sv.js" type="text/javascript"><!--mce:1--></script> kan vandra i ljus med oss ur leken.”
 “Varför just er?”
 “Den första i Exit-släktet förvisade demonerna och svor att ingen demon ska se ljuset så länge Exit’s blod lever kvar i människan.”
 “Okej. Detta låter lite förvirrande, så vi tar det senare. Vi går väl nu, men vart ska vi?”
 “Dit vägarna tar oss. Mitt öde är att ligga lågt, för att ännu en gång leda Exit-släktet till tronen.”
 “Hmm det låter väl bra”
De började gå västerut, för att ta sig igenom den fallna muren och vidare genom Lakinernas land. Det skulle de aldrig misstänka tänkte Carolus.
 “Hur är du påverkad av Tyras död, jag hörde dig viska något om att hon var din syster? Frågade Bial.
 ”Jag sörjer henne i tystnad. Hon var en krigare värd något större än att fällas tårar över. Svarade Carolus och tänkte: "Men gud, kan han aldrig vara tyst?" 

Deras vandring pågick i timmar och Carolus trodde att han skulle bli galen. Till slut nådde de en tallskog vars mark var olik landskapet skogen stod i. Marken var mest lik en grusöken, den var sprucken och kruttorr, men på något underligt vis fanns där tydligen växtlighet. Det faktum att tallarna inte heller liknade vanliga tallar slog varken Carolus eller Bial. Att det växte frukt på vissa tallar såg de inte.
Efter att ha vandrat i skogen i ett litet tag, utan minsta terrängförändring hörde de ett ljud. Knakande ljud ifrån trädtopparna.
Plötsligt började det regna gouronötter från träden. Gouronötter kände de lätt igen på deras ovala gröna, hårda skal. Inuti var det annars en väldigt proteinrik och saftig frukt. Den sågs sällan vild. Den var alltså oftast odlad.
Bial sprang till närmaste tall och kramade om den så att han kom så nära som möjligt. Carolus drog upp Gurande och klöv nötterna till sitt försvar. Men de var för många. Han fick en nöt i huvudet och föll ihop medvetslös. Strax efter att han fallit ihop slutade nötterna att falla. Bial lade då märke till att nötterna bara hade fallit över dem, och att de verkade ha fallit just för att träffa Carolus. Hans funderingar bröts utav sitt öra som snappade upp ett ljud, en viskning. Han tittade upp och såg mänskliga figurer svinga sig i rep fram och tillbaka mellan tallarna, de klättrade neråt. Män kom även från sidorna, med höjda spjut och bågar.
De stod nu i en ring runt Bial.
 “Til öq cy?” Sa en man
 “Ursäkta men jag förstår inte. Sa Bial.
Mannen vände sig mot en annan och sa.
 “Tec faq to lic gumul?”
 “Rlökk Sokk gumul ubg cqe loc gumul sokk zåm loctosrkar. Se com emcqe ubjrä.” Svarade den andra snabbt. 
Bial slogs ner innan han hann öppna munnen.
Carolus öppnade ögonen. Över sig såg han en trädkronor upplysta av en orange himmel. Det var skymning.
 “Jag har förstått att ni pratar språket av de upphöjda?” Sa en röst bakom honom med ett frågande tonfall.
Carolus försökte vända sig om, men märkte att kroppen var förlamad.
 “Jag förstår vad du säger, om det är vad du frågar?” Frågade Carolus.
 “Bra. Nu vill jag veta vem du är.”
 “Jag är Carolus Exit, kung över västra riket. Vem är du?”
 “Exit. Det namnet känner jag igen. Någon med namnet Ovious Exit har talat i mina visioner om en son som skall ha vårt beskydd. Mitt namn är Leqyr.”
 “Det är min far! Lever han?”
 “Det är bortom min kännedom. Men om du är en kung. Må jag fråga vad du har för ärende här?”
 “Ett folkslag som heter Lakinerna har med hjälp av demoner dödat nästan hela Exit-släktet och därmed tagit kontroll över vårat kungadöme. Jag är på flykt för att samla ihop en armé.”
 “Intressant. Lakinerna är bortom min förståelse. Men demoner i samarbete med ett folkslag är något jag har varit med om.
 “Jasså, får man fråga i vilket sammanhang?
 “Du förstår. Min stam Emso har under 300 år krigat mot stammen Imo i östra delen av denna skog. De har hjälp av demonen Enidon som förstärker deras styrka till deras tredubbla. Vi är skogens vakter och skyddar omvärlden från att få detta folk över sig.”
 “Hur kan det komma sig att denna skog har lyckats vara undangömd såhär länge? Kartan visar på öken här.”
 “Det beror på två olika växter. Konya och boromba. Konyan har en effekt på hjärnan som gör att man glömmer bort vad som hänt det senaste dygnet. Det ger även en minnesformande effekt så att vi genom Borombans transtillstånd kan ge falska minnen, inom en viss tidsram då förståss.
 “Jaha. Är det en behandling jag kan vänta mig?”
 “Det är något jag ej kan avgöra i tillfället. Du kan visa dig vara användbar för oss.”
 “Hur då?”
 “Du söker en armé. Du har ett väl känt demondräpande svärd.”
 “Om jag har tolkat detta rätt. Dödar jag demonen så vinner jag er till min sida i kriget?”
 “Korrekt.”
 “Då finns ingen tid att förlora!”
 “Jäkta inte unge man. En kamp är lätt förlorad utan strategi.”
 “Mycket sant. Har du någon karta över skogen?”
 “Faktiskt så har jag det.”
Leqyr vände sig om och sa till en vakt att hämta kartan över skogen. Vakten var strax tillbaka, Carolus som märkte att han kunde röra sig igen slog sig då ner tillsammans med Leqyr och två av hans, förmodligen närmsta generaler, runt kartan. Efter att ha observerat kartan i en liten stund märkte han ut ett par olika landsmärken.
 “Nu behöver jag bara veta er och deras stridsteknologi. Sa han
 “Vi har yxor, sköldar, spjut, bågar, nötter, olja och olika gifter till vårt förfogande. Vårt mansantal ligger på 1500 man. Sa den ena mannen.
 “Fienden har 5000 man utrustade med svärd, hillebarder, hästar, lansar, armborstar, rustningar och demonen såklart. Sa den andra mannen.
 “Detta kan bli en av de tuffaste strider jag har stött på.” Sa Carolus och började fundera över landmärkena han märkt ut.
 “Nog är det tuffa strider som väntar.” Sa Leqyr.
 “Dock har jag en idé. Du ser detta bergspasset här? Och den där floden?” Carolus pekade ut de två ställena.
 “Ja vad är det med dem?”
 “Floden är vår första etapp. Där måste vi få tag på hästar, detta gör vi genom att ha femtio nötkastare uppe i träden samt etthundra bågskyttar och spjutmän lite längre bort. När en spejarpatrull kommer tar vi dess hästar. Vi tar en fånge och låter den fly vid bergspasset.
 “Det låter bra, bortsett ifrån att mitt folk inte kan rida.”
 “Det är inte nödvändigt, det är främst ett lockbete. Fienden vill knappast att vi ska dela ett övertag.”
 “Jasså. Jo det låter vettigt. Vad gör vi sen?”
 “Jag vill att hela passet ska vara dränkt utav olja, samt en halvcirkel på fiendens sida utav öppningen. Uppe på klippsidorna vill jag ha tvåhundrafemtio bågskyttar på vardera sidan. Tvåhundrafemtio yxmän skulle också vara bra. femhundra spjutmän står redo att gå in ifrån våran sida av passet när elden har lugnat sig.”
 “Du är verkligen en klok man. Vi har tur som har dig här. Går detta vägen så kan vi leverera nådastöten på fienden. Om inte, dör vi i strid åtminstone!”
 “Då är det bara att slå till så snart som möjligt. När tar sig nästa patrull sig över floden?”
 “Om två dygn från nu. Sa den en av männen
 “Bra. Sätt femhundra män på att jobba på bergspasset, förbered även flodöverfallet.”
 “Jag ska ge ut ordern.” Mannen gick ut ur hyddan och började samla ihop lite män.
 “Du där, se till att hålla spejarna sysselsatta.”
 “Ska ske.” Sa den andra mannen.
 “En sak jag ej har förstått kung Carolus, du litar så starkt på oss. Ändå är det vi som tagit dig och din vän till fånga.”
 “Jag kan ju säga så, att jag har inget att förlora. Hade jag släppts fri hade jag gått miste om en möjlig början till en armé.”
 “Sant. Jag tackar dig ändå för ditt mod. Jag hoppas att allt detta går vägen.”
 “Jag hade nästan glömt bort min kära resvän kom jag på. Är det för mycket begärt att ha honom nersövd?”
 “Varför vill du det?”
 “Jo han har ett stort problem. Med sin babblande mun.”
 “Visst det kan ordnas.” Skrattade Leqyr fram.
Carolus skrattade tillbaka och dagen fortsatte med god mat och dryck för de två ledarnaDemonen var borta och hade lämnat Bials kropp efter sig. Bial gav stönade lite men ryckte sen upp sig för att ställa sig på ett par vingliga fötter.</div>Demonen var borta och hade lämnat Bials kropp efter sig. Bial gav stönade lite men ryckte sen upp sig för att ställa sig på ett par vingliga fötter.  
 “Vad hände?” Sa han när han såg en liten hög med aska jämte sig.
 “Du förvandlades till demonen Enibael.” Svarade Carolus kort.
 “Jag förstår inte, Hur gick det till?”
 “Skulle jag veta det så hade jag berättat, men jag vill verkligen ut härifrån nu. Du har förvandlats en gång, och det kan hända igen. Tur nog fick jag reda på att de endast kan visas i mörker. Än så länge.”
 “Är de flera alltså? Och vad menar du med än så länge?”
 “Han har pratat om en annan som finns i detta existensplanet. Men jag tror att det finns fler. Om jag och Tyra dör kommer en demoninvasion inledas, vi Exitaner är nämligen vad som står mellan dem och denna världen. De kan vandra i ljus med oss ur leken.”
 “Varför just er?”
 “Den första i Exit-släktet förvisade demonerna och svor att ingen demon ska se ljuset så länge Exit’s blod lever kvar i människan.”
 “Okej. Detta låter lite förvirrande, så vi tar det senare. Vi går väl nu, men vart ska vi?”
 “Dit vägarna tar oss. Mitt öde är att ligga lågt, för att ännu en gång leda Exit-släktet till tronen.”
 “Hmm det låter väl bra”
De började gå västerut, för att ta sig igenom den fallna muren och vidare genom Lakinernas land. Det skulle de aldrig misstänka tänkte Carolus.
 “Hur är du påverkad av Tyras död, jag hörde dig viska något om att hon var din syster? Frågade Bial.
 ”Jag sörjer henne i tystnad. Hon var en krigare värd något större än att fällas tårar över. Svarade Carolus och tänkte: "Men gud, kan han aldrig vara tyst?" 

Deras vandring pågick i timmar och Carolus trodde att han skulle bli galen. Till slut nådde de en tallskog vars mark var olik landskapet skogen stod i. Marken var mest lik en grusöken, den var sprucken och kruttorr, men på något underligt vis fanns där tydligen växtlighet. Det faktum att tallarna inte heller liknade vanliga tallar slog varken Carolus eller Bial. Att det växte frukt på vissa tallar såg de inte.
Efter att ha vandrat i skogen i ett litet tag, utan minsta terrängförändring hörde de ett ljud. Knakande ljud ifrån trädtopparna.
Plötsligt började det regna gouronötter från träden. Gouronötter kände de lätt igen på deras ovala gröna, hårda skal. Inuti var det annars en väldigt proteinrik och saftig frukt. Den sågs sällan vild. Den var alltså oftast odlad.
Bial sprang till närmaste tall och kramade om den så att han kom så nära som möjligt. Carolus drog upp Gurande och klöv nötterna till sitt försvar. Men de var för många. Han fick en nöt i huvudet och föll ihop medvetslös. Strax efter att han fallit ihop slutade nötterna att falla. Bial lade då märke till att nötterna bara hade fallit över dem, och att de verkade ha fallit just för att träffa Carolus. Hans funderingar bröts utav sitt öra som snappade upp ett ljud, en viskning. Han tittade upp och såg mänskliga figurer svinga sig i rep fram och tillbaka mellan tallarna, de klättrade neråt. Män kom även från sidorna, med höjda spjut och bågar.
De stod nu i en ring runt Bial.
 “Til öq cy?” Sa en man
 “Ursäkta men jag förstår inte. Sa Bial.
Mannen vände sig mot en annan och sa.
 “Tec faq to lic gumul?”
 “Rlökk Sokk gumul ubg cqe loc gumul sokk zåm loctosrkar. Se com emcqe ubjrä.” Svarade den andra snabbt. 
Bial slogs ner innan han hann öppna munnen.
Carolus öppnade ögonen. Över sig såg han en trädkronor upplysta av en orange himmel. Det var skymning.
 “Jag har förstått att ni pratar språket av de upphöjda?” Sa en röst bakom honom med ett frågande tonfall.
Carolus försökte vända sig om, men märkte att kroppen var förlamad.
 “Jag förstår vad du säger, om det är vad du frågar?” Frågade Carolus.
 “Bra. Nu vill jag veta vem du är.”
 “Jag är Carolus Exit, kung över västra riket. Vem är du?”
 “Exit. Det namnet känner jag igen. Någon med namnet Ovious Exit har talat i mina visioner om en son som skall ha vårt beskydd. Mitt namn är Leqyr.”
 “Det är min far! Lever han?”
 “Det är bortom min kännedom. Men om du är en kung. Må jag fråga vad du har för ärende här?”
 “Ett folkslag som heter Lakinerna har med hjälp av demoner dödat nästan hela Exit-släktet och därmed tagit kontroll över vårat kungadöme. Jag är på flykt för att samla ihop en armé.”
 “Intressant. Lakinerna är bortom min förståelse. Men demoner i samarbete med ett folkslag är något jag har varit med om.
 “Jasså, får man fråga i vilket sammanhang?
 “Du förstår. Min stam Emso har under 300 år krigat mot stammen Imo i östra delen av denna skog. De har hjälp av demonen Enidon som förstärker deras styrka till deras tredubbla. Vi är skogens vakter och skyddar omvärlden från att få detta folk över sig.”
 “Hur kan det komma sig att denna skog har lyckats vara undangömd såhär länge? Kartan visar på öken här.”
 “Det beror på två olika växter. Konya och boromba. Konyan har en effekt på hjärnan som gör att man glömmer bort vad som hänt det senaste dygnet. Det ger även en minnesformande effekt så att vi genom Borombans transtillstånd kan ge falska minnen, inom en viss tidsram då förståss.
 “Jaha. Är det en behandling jag kan vänta mig?”
 “Det är något jag ej kan avgöra i tillfället. Du kan visa dig vara användbar för oss.”
 “Hur då?”
 “Du söker en armé. Du har ett väl känt demondräpande svärd.”
 “Om jag har tolkat detta rätt. Dödar jag demonen så vinner jag er till min sida i kriget?”
 “Korrekt.”
 “Då finns ingen tid att förlora!”
 “Jäkta inte unge man. En kamp är lätt förlorad utan strategi.”
 “Mycket sant. Har du någon karta över skogen?”
 “Faktiskt så har jag det.”
Leqyr vände sig om och sa till en vakt att hämta kartan över skogen. Vakten var strax tillbaka, Carolus som märkte att han kunde röra sig igen slog sig då ner tillsammans med Leqyr och två av hans, förmodligen närmsta generaler, runt kartan. Efter att ha observerat kartan i en liten stund märkte han ut ett par olika landsmärken.
 “Nu behöver jag bara veta er och deras stridsteknologi. Sa han
 “Vi har yxor, sköldar, spjut, bågar, nötter, olja och olika gifter till vårt förfogande. Vårt mansantal ligger på 1500 man. Sa den ena mannen.
 “Fienden har 5000 man utrustade med svärd, hillebarder, hästar, lansar, armborstar, rustningar och demonen såklart. Sa den andra mannen.
 “Detta kan bli en av de tuffaste strider jag har stött på.” Sa Carolus och började fundera över landmärkena han märkt ut.
 “Nog är det tuffa strider som väntar.” Sa Leqyr.
 “Dock har jag en idé. Du ser detta bergspasset här? Och den där floden?” Carolus pekade ut de två ställena.
 “Ja vad är det med dem?”
 “Floden är vår första etapp. Där måste vi få tag på hästar, detta gör vi genom att ha femtio nötkastare uppe i träden samt etthundra bågskyttar och spjutmän lite längre bort. När en spejarpatrull kommer tar vi dess hästar. Vi tar en fånge och låter den fly vid bergspasset.
 “Det låter bra, bortsett ifrån att mitt folk inte kan rida.”
 “Det är inte nödvändigt, det är främst ett lockbete. Fienden vill knappast att vi ska dela ett övertag.”
 “Jasså. Jo det låter vettigt. Vad gör vi sen?”
 “Jag vill att hela passet ska vara dränkt utav olja, samt en halvcirkel på fiendens sida utav öppningen. Uppe på klippsidorna vill jag ha tvåhundrafemtio bågskyttar på vardera sidan. Tvåhundrafemtio yxmän skulle också vara bra. femhundra spjutmän står redo att gå in ifrån våran sida av passet när elden har lugnat sig.”
 “Du är verkligen en klok man. Vi har tur som har dig här. Går detta vägen så kan vi leverera nådastöten på fienden. Om inte, dör vi i strid åtminstone!”
 “Då är det bara att slå till så snart som möjligt. När tar sig nästa patrull sig över floden?”
 “Om två dygn från nu. Sa den en av männen
 “Bra. Sätt femhundra män på att jobba på bergspasset, förbered även flodöverfallet.”
 “Jag ska ge ut ordern.” Mannen gick ut ur hyddan och började samla ihop lite män.
 “Du där, se till att hålla spejarna sysselsatta.”
 “Ska ske.” Sa den andra mannen.
 “En sak jag ej har förstått kung Carolus, du litar så starkt på oss. Ändå är det vi som tagit dig och din vän till fånga.”
 “Jag kan ju säga så, att jag har inget att förlora. Hade jag släppts fri hade jag gått miste om en möjlig början till en armé.”
 “Sant. Jag tackar dig ändå för ditt mod. Jag hoppas att allt detta går vägen.”
 “Jag hade nästan glömt bort min kära resvän kom jag på. Är det för mycket begärt att ha honom nersövd?”
 “Varför vill du det?”
 “Jo han har ett stort problem. Med sin babblande mun.”
 “Visst det kan ordnas.” Skrattade Leqyr fram.
Carolus skrattade tillbaka och dagen fortsatte med god mat och dryck för de två ledarna.

Carolus stirrade på Tyra och hon stirrade tillbaka på honom. Tyra skulle precis säga något när Carolus avbröt henne.
”Men vad i hells förbannade mardrömmar, ut ur mitt huvud!” Skrek han nästan.
”Ers höghet, vad menar du? Jag hörde er nyss prata med er själv.” Sa Tyra.
”Och era ögon var vita och sedan rullade de tillbaka.” tillade Bial som stod en bit från Tyra.
”Jasså. Jag trodde det var en dröm. Sa Carolus”
”Varför trodde du det?” Frågade Bial.
”För att jag nyligen såg Tyra komma och rädda mig.”
Bial och Tyra stod tysta och betraktade den slitna unge mannen framför dem. Han hade trasiga kläder och påsar under ögonen. Han såg verkligen inte ut som en kung, inte heller ung för den delen.
”Och Tyra. Det finns en sak jag behöver prata med dig om sen.” Sa Carolus.
”Vadå?” Frågade Tyra.
”Sedan. Det kommer snart en man med nycklar. Övermanna honom och lås upp för mig.”

De gömde sig i andra sidan rummet och väntade, strax kom mannen, som Carolus sagt skulle komma. Han ställde sig framför cellen och sträckte fram kontraktet ihop med en penna.
”Så där ers höghet. Kontraktet väntar.”
Tyra knackade mannen på axeln med sitt svärd. Han vände sig om och med ett svep drog han även upp sitt svärd.
”Åh en vacker ung dam. Dig ska jag nog ha roligt med.”
”Det kan du glömma, avskum!”
”Du kan mig icke besegra ty jag bär Gurande.”
Samtidigt som de slogs och konverserade smög Bial bakom mannens rygg. Han tog nycklarna som hängde i hans bälte och låste upp cellen till Carolus.
Mannen slog bort svärdet för Tyra och siktade med svärdet mot hennes hjärta. Ett gällt skri tjöt genom fängelsehålan när Gurande borrades genom hennes hjärta.
En blixt for från Carolus hand och träffade mannen i ryggen. Han föll livlös ner på marken jämte Tyra. Bial sprang då fram till Tyra och föll på knä. Han grät över hennes döda kropp. Carolus la en hand på Bials axel.
”Tyvärr, hon är död. Vi måste fortsätta.”
Carolus fick inget till svar. Istället reste sig bara Bial och gick bort en bit och ställde sig med det förtvivlade ansiktet begravt i händerna. Carolus satte sig på huk jämte Tyra och tog en av hennes händer i sina.
”Vila i frid Tyra Exit, min syster.” Viskade han.
Carolus stängde ögonlocken och gick sen bort till Bial.
”Vi måste gå nu, vakterna kommer snart.” Sa Carolus.
”Du har rätt. Jag vet knappt vad jag ser i henne, jag känner henne inte ens. Jag känner ingen sorg.” Han fortsatte.

”Det känns som att något, eller någon har tagit över min kropp.”
Precis som Carolus skulle öppna munnen så föll Bial ihop ner på golvet. Han skakade rejält och ögonen rullade över för att endast visa ögonvitan. Carolus stod förstelnad då han inte visste vad han skulle göra. Han observerade bara att Bial bli allt värre. Slem for upp ur halsen och svetten rann ner för hans panna. Håret ramlade av hans huvud och väsande ljud kom ut ur hans mun. När huvudet började byta form visste Carolus att han måste göra något. Han plockade upp ett närliggande svärd och högg mot Bial. När svärdet träffade skinnet så splittrades det i ett stort antal flisor. Carolus stod bara och såg förbryllat på det svärdhandtag han hade i handen. Han väcktes snart av sitt transtillstånd utav en mullrande röst.
”Jag är Enibael, 3:e blodsutgjutare av den Sataniskurska orden. Din undergång.
Bial fanns inte längre. På hans plats var en hund. En hund med långa starka klor och tänder. Inga öron hade den heller, på dess plats var två ståtliga horn. Den var också pälsfri och röd. Den såg blodig ut. Gapet var fyllt med eld som sipprade ut lite när den pratade. Carolus kände genast igen denna varelse från de gamla sagorna han har hört. Det var en demon, just denna demon var döpt till Enibael men även kallad jägaren. Det var den som jagade själar för att lämna åter till sin konung Satanikus.
”Får jag fråga vad syftet till din visit är o höge Enibael?” Sa Carolus. Han visste redan att den var ute efter honom. Dock visste han också att demoner har ett stort ego som gjorde att de gärna berättade deras geniala planer och därför försökte han uppehålla den i hopp om att klura ut något.
”Vad jag gör här? Svarade Enibael och fortsatte. Jag är här för att skörda din själ. Det är en del i Satanikus plan för denna värld.”
”Vad exakt är hans plan?”
”Å förbannade gud vad du är efterbliven för att vara en kung.” Enibael suckade och fortsatte.

”Jaja det skadar väl inte att berätta då du ska dö snart ändå. Ska jag börja?”
”Gärna, ska jag dö vill jag gärna veta vad min död åstadkommer.”
”Som du vet så invaderar Lakinerna er. Men vad du inte vet, är att de endast är bönder i spelet. De samarbetar med oss demoner och det är därför de kunde ta sig igenom er mur. Du kanske vill veta vad demonerna tjänar på detta?
”Ja tack.” Sa Carolus bestämt medan han letade efter en svaghet på demonen. Eller en flyktväg.
”Då fortsätter jag. För flera hundra år sen när den första Exitanen föddes så höll vi på att ta oss in i er plan av existens. När vi väl lyckats så förvisade han oss, med hjälp av släktets magi och svärdet Gurande. Han ingöt svärdet med ljus magi vilket fick Satanikus att återvända till sitt plan. Den ljusa magin fick även halvänglarna att komma in i denna världen. De drev ut de sista demonerna. Oduglingar, om jag hade fått vara med. Då hade de vart andra bullar. Demonen log.
”Jag är säker på att du hade klarat av de andra. Jag tror faktiskt att du är den rätta ledaren för er orden. Tänk bara vilket namn, Enibaelusorden.”
”Du är en vis man. Så småningom kommer detta att hända. Möjligen att jag återupplivar dig för att bli min tjänare. Men till dagen. Vi demoner fördrevs och endast halvdemoner har kunnat gå på jorden. Till exempel Dril.”
Nu har saker ännu en gång börjat hända. Portalen är öppen och demoner kan visas här. Bara i mörker dock. När alla Exitaner är utrotade så kan vi visas i även dagsljus. Det är då vi ska slå till. Demonarmėn är redo att ta Lakinerna och sedan resten av jorden. Ett simpelt dubbelspel helt enkelt.
”Oj ni har allt genomtänkt märker jag.”
”Ja. Du ser den flickan där borta? Hon bär en demon i magen. Det är den som en dag kommer släppa in oss hit”, Demonen log ondskefullt och fortsatte ”men nu är det tid att du dör.”
”Du glömmer en sak demon. Du har precis berättat hur jag kan förgöra dig.
Carolus plockade upp Gurande och fick svärdet att börja blänka genom magi. Snart sken det i hela fängelsehålan och demonen började brinna.
”Människa! Din själ kommer en dag att vara min.” Det var demonens sista ord innan den var försvunnen.

"Vakna min son. Riket behöver dig för att upprätthållas. Du får inte ge upp." sa Ovious
"Men hur? Hur ska jag kunna hålla borta de tre legioner jag hade stationerade i staden? Och hur vet du allt detta?" frågade Carolus
"Tålamod min son. Oddsen må vara emot dig i denna stund, men allt eftersom vi talar närmar sig en kvinnlig krigare. Du behöver henne såväl som hon behöver dig."
"Säg mig far, hur vet du allt detta?"
"Sök långt inom ditt sinne min son. Du har knappt ens skrapat på ytan till alla våra förmågor."
"Det där är inte något svar" sa han bestämt.
"Tiden är inne min son. Det är dags att sluta vara naiv. Allt kommer inte på silverfat, det är saker man måste utforska på egen hand. Ty vad skulle meningen med livet vara ifall du visste allt?"
"Far, du är en vis man och det du säger är rätt. Dock är detta inte tiden för att undanhålla viktig fakta. Riket är på gränsen till utrotning!"
"Nej. Riket kan aldrig dö ut. Riket finns i mitt hjärta, i ditt hjärta och många andras. Riket kommer oavsett vad som händer, alltid att återvända. Olika positioner, olika namn och olika förutsättningar. Gör mig stolt."
"Det är en sak till jag undrar över. Är du död?"
"Svaret är för komplicerat för att förklara."

"Svaret är enkelt. Det finns två möjliga svar på detta."
"Såvitt jag ser det så finns många fler omständigheter än så."
"Svara på min fråga, ja eller nej?"
"Hur mycket jag än skulle vilja säga något av det, så kan jag inte. Ty jag är inte vad du tror jag är."
"Berätta för mig vem du är."

"Jag är du."
"Vad menar du?"
"Vi är en och samma person. Du kanske trodde att du talade med din far. Men allt du har gjort är att tala med dig själv. Ditt minne, dina framtidsvisioner och dina egna tankar. Detta är effektiv magi som drar upp saker du inte vet att du vet. Nu hoppas jag dock att du lyssnar på dig själv och vaknar! Tyra är på väg och hon kan inte klara av detta själv.
Carolus vaknade upp ur sin medvetslöshet. Han satt i sina fängelsehålor. "Åh nej" tänkte han och kröp ihop med handflatan mot pannan. Han stönade, vilket uppmärksammades av en vakt utanför cellen.
"Så äckelkungen har vaknat nu alltså?" Han spottade på honom och kastade lite gamla matrester på honom.
Han skrattade högt och tydligt medan Carolus satt där tyst. Han kämpade emot ilskan som bara ville döda. Han lyckades dock inte, han sköt en blixt mot vakten. Till hans förvåning, slog den emot en skimrande vägg och studsade tillbaka. Blixten studsade tillbaka och Carolus föll till marken. Där låg han i timmar. Vakten, en tjock man kom och gick. Till sist hörde Carolus något ljud.
"Du där!, kung Carolus, jag är här för att rädda dig. Det är två personer som söker efter dig. Tyra och Bial. Jag lovade dem att hitta dig och introducera er."
"Tyra" tänkte Carolus "det hette ju hon som nämndes i min dröm" hans koncentration stördes av en smäll. Han hade försökt spränga upp celldörren med hjälp av magi, vilket misslyckades.
"Ojdå, detta är inte bra." sa mannen.
Man hörde snabba steg i trappan ner mot cellerna. Ner kom vakten som varit där tidigare.
"Försöker du bryta dig ut lille man?" Sa han.
"Ja, och skulle jag ta mig ut skulle du vara den första jag hade dödat." Sa han bitskt.
"Har du lyssnat på dig själv? Detta är anledningen till att magi är bannlyst i riket." Sa vakten.
Plötsligt steg mannen fram från sitt gömställe och knockade vakten medvetslös med ett ganska stort ben. Köttet hade sen länge barskrapats av fängelsehålans många råttor.
Mannen satte sig ner vid vakten, tog upp ett nyckelknippe som han dinglade lite med framför Carolus.
"Detta, ers höghet, detta är magi."
"Skynda dig! Snart kommer mer vakter." fick han till svar.
"Bara en snabb fråga. Vad tjänar jag på det?"
"Du tjänar ett oavhugget huvud!" svarade Carolus bitskt.
"Ojdå. Här är man aggressiv. Jag tror inte att jag vågar släppa ut ett sådant odjur."
" Vad vill du ha?"
"Jag vill ha tio procent av stadskassan, en procent av stadsskatten varje månvarv och diplomatisk immunitet."
"Visst, släpp ut mig nu!"
"Tror du att jag är dum? Kontraktet först.
Han sträckte fram ett färdigt kontrakt där Carolus bara behövde signera. Carolus muttrade och sa.
"Jag behöver en penna."
"Jag som, som trodde jag hade tänkt på allt. Jaja jag ska leta fram en penna, vänta här. Visserligen kan du inte annat, skrockade mannen."
Precis när han tagit sig upp för trapporna började fotsteg närma sig igen. Någon var på väg ner. Carolus försvann ännu en gång in i tankarnas värld.
"Jag vet vem det är!" Briljerade Ovious.
"Vem är det? Frågade Carolus
"Det får du snart se."
"Du vet inte alls."
"Jo det gör jag. Eller nja, vet gör jag inte såklart. Men jag är ganska säker. Dina minnen säger mycket förstår du."
"Ut ur mitt huvud!"
"Inte riktigt säker på att du vill det riktigt. Du skulle förlora medvetandet för alltid."
"Ut!"
"Jag kan byta utseende om du vill." Sa Ovious glatt. 
Hans form skiftades till en kvinnas.
"Oj, den här formen var svår. Du har inte sett henne sen hon var 6 och du var 7. Förresten är det hon som kommer också. Tror jag."
"Omöjligt. Den systern dog i det senaste kriget."
"Skyll inte på mig, det är du som tänker det."
Carolus ögon rullade tillbaka igen, och framför sig såg han kvinnan han precis sett framför sig.

Tyra vaknade upp. Hon tog täcket och virade runt sig, hon kysste Bial lätt och gick för att öppna dörren. Hon stoppades av synen hon fick genom fönstret. Byggnaderna och åkrarna brann. Bials familj låg på marken död, tillsammans med döda groker. Hon vände sig om snabbt och väckte Bial.
"Vad är det min sköna?" Sa han lite trött.
"Farmen. Den är nerbränd!" Svarade hon.
"Jaha", sa Bial och var nära på att somna om, men vaknade upp med ett ryck när orden hade gått in i hjärnan. "Åh nej!"
Han sprang ut för att se det. När han såg sina föräldrar satte han sig ner för att gråta. Tyra var på väg att gå mot honom för att ge tröst. Istället hörde hon en röst bakom sig. Hon vände sig om och såg en blodig grok. Den sa.
"Ej vara rädd. Jag dig inget illa vill."
"Du talar mitt språk? Det kan väl inte groker?"
"Du rätt har. Speciell jag är. Dril gud pratar med mig, han mig ord ge. Han vill du ska veta att du i en stor plan är."
"Vad för plan?"
"Du vara i grottan vår för två dagar sen. Dril magi gjorde. Dril ändra om Bial."
"Ändra hur?"
"Dril ändra Bial så att du nu bära Drils barn. Dril dig göra gravid med demon. Demon av människa född, ur skugga kan vandra. Demon född av människa, halvdemon kallad. Halvdemon nyckeln till världsherravälde. Dril vill du bli drottning."
"Kan du ge Dril ett meddelande?"
"Det jag kan."
"Säg åt honom att fara tillbaka till hell!" Sa hon och sparkade till groken hårt i huvudet så att den svimmade.
Hon gick fram till Bial och la en tröstande hand på axeln, som svar på det lutade han huvudet mot hennes hand. Efter en stund ställde sig Bial upp och sa.
"De må inte ha varit den bästa familjen man kunde ha. Men det var alltid en familj. Jag ska dock inte sörja. Jag ska ge hämnd. Det hade pappa gillat."
"Jag vet exakt hur vi ska kräva din hämnd."
"Hur då?"
"Första steget är att besöka Carolus Exit och berätta vad som finns på hans mark." Hennes ögon glödde av hat.
Bial såg detta och förblev därför tyst, rädd för att hamna i korselden för hennes ilska. Istället började de bege sig i riktning mot Carolus stad.

“Förklara dig! Varför sitter du, min trogne man på min tron?” sa Carolus.
Kaladri log sarkastiskt och sa.
“Jasså, så du klarade dig. Då får jag väl ta hand om dig själv då.”
“Vad menar du?”
“Ack, ack min gamle vän, sa Kaladri och betonade "vän". Vi får väl börja med en historielektion då. För 700 år sen tog den Exitanska släkten över ett hertigdöme inom Trakinernas land. Krig började uppstå. Riket, som Exitanerna hade döpt sina land till, växte efter hand och Trakinerna blev allt surare. När magin i riket sen förbjöds så blev riket dömt till att falla. Det är ej okänt att Trakinerna använder mycket magi. Soldater har ingen chans mot en ärkemagiker förstår du. Magiker började även migrera från riket till Trakinerna. Deras styrka växte då. Nu på senare tid har ni kungar i riket blivit svagare. Landet är korrupt och Trakinerna tog chansen. De rekryterade män på insidan, däribland mig. De tog även kontakt med grokernas ledare, Dril.”
“Dril? Den ökände svartmagikern som blev besegrad hundratals år sen?”
“Ja och nej. Drill var en demon som lyckats ta sig in i en människokropp och därför kunde han visa sig även i dagsljus. I varje fall, så lovade Trakinerna honom en kropp i utbyte mot hans hjälp i allt detta.”
“Jag har inte hört något om rörelser från någon demon. Vad håller han på med?”
“Du får se så småningom. Eller, nej du dör ju snart. Glömde nästan det. Men det gör detsamma. till nutid. Det är jag som är hjärnan. Kommer du ihåg när jag försvann för fem veckor sen? Jo jag planterade in explosionsrunor in i västra muren. Förvånansvärt hur dålig bevakning där är. Trakinerna tog sig snabbt igenom. De fick hjälp att starta en portal och skickade då en springare hit. Jag övertalade dig till att lyssna på honom och ta portalen till Gloria för ett möte där ni skulle mördas. Allt hade gått mycket smidigare. Även om jag får lite mer kul på detta sättet.”
“Här ska du inte få något roligt! Om du inte gillar fängelsehålan förstås.”
Han drog sitt silversvärd och tog det i båda sina händer. Beredd att slå till. Kaladri drog sitt svärd och gjorde detsamma. Svärdet var dock inte hans vanliga. Detta var av svart stål med en skalle på parerstaven. Detta svärdet var en så kallad dödsstöt. Ett slag av den upplöste klingan, samtidigt som det sköt ut en dödlig puls genom kroppen rakt in i hjärtat. Förskräckt som Carolus var, undvek han alla slag istället för att parera bort dem. Plötsligt sköt ett minne från hans far in i hans hjärna. Carolus ögon blev blåa och frånvarande. Hans svärd började skina med ett otroligt ljus. En blixt for ut ur hans svärd och träffade Kaladri, som död föll till marken.
Carolus såg förskräckt på svärdet som glimmrade av electriciteten som fortfarande var kvar i det.

Porten slogs upp till tronsalen. In steg Tavius.
“Kaladri, jag hörde något, är du oskadd?” (okej går heller inte att använda. Använd oskadd)
Han tystnade när han såg kroppen ligga på marken. Han släppte sin stav och lät den falla till marken. Han ställde sig så att han skulle hålla balansen även om han fick en hård smäll, samtidigt tog han upp händerna med en lätt böj på armbågarna. Han slog ihop handflatorna och drog dem sakta ifrån varandra och ansträngde sig som om han försökte skilja två tunga föremål från varandra.
“Jag som hoppades att jag skulle slippa ta hand om dig. Du har alltid varit en god man.” sa han.
“Om det är så du känner, så gör inte detta då!” Utbrast Carolus.
“Detta är för ett högre syfte än dig och mig min gamle vän.” Allt eftersom han drog isär händerna blev det ljusare, blixtar började slå från hand till hand. Ett klot började bildas där.
“Jag vet att du är en god man Tavius!”
Carolus ögon rullade över så att endast ögonvitan syntes. Allt blev svart för honom. Strax efter det började han se något igen. Ett ansikte, ett bekant ansikte. Det var Ovious. När denne började prata kände Carolus något. En plötslig smärta och en upplevelse han inte kunde förklara. Han visste att hans far levde, men inte länge till.
“Min son. Lyssna, ty tiden är snart ute. Du måste fly från dessa land för att senare återta makten. För tillfället är det för många element i vårt motstånd. Det är även en sak du borde veta. Den exitanska familjen har genom alla generationer varit speciell. Vi har något som andra inte har. Rättvisa, ledaregenskaper och mycket mer. Men även magi. Koncentrera dig så kommer dina inre hemligheter att låsas upp för dig.”

Bilden dog ut och Carolus ögon rullade tillbaka. Han såg en blixt komma mot honom och tiden tycktes stå stilla. En impuls fick honom att sträcka ut armen och halvt knyta handen. Blixten slog in i hans hand men gjorde inte någon skada. Men blixten fortsatte strömma ifrån Tavius in i Carolus hand. Carolus kände att han började bli trött. Han böjde armen sakta mot sig och sköt ut med den andra armen istället, formad som en näve. En tryckvåg slog mot Tavius och han flög bakåt, blixten slutade.
“Jasså du har lärt dig magi? Sa Tavius och fortsatte. Då ska vi se hur du klarar din armé och min magi på samma gång. ”
Tavius ansträngde sig och gav upp ett högt vrål som ekade över staden. Strax efter började varningsklockan ringa. Trupper hördes utanför tronrummet. Carolus som fortfarande hade armen utsträckt öppnade handen och snärtade till lite lätt så att den tunga bommen föll ner för att stoppa trupperna från att komma igenom.
“Tavius, tror du att jag skulle låta dig komma undan så lätt, efter ditt svek?”
“Nej. I så fall hade jag varit väldigt besviken och min syn på dig under alla dessa år hade varit fel.”
“Porten är förbommad, hämta murbräckan!” Skrek en soldat utanför.
“Men vill du ha din hämnd får du allt skynda dig.” Fortsatte Tavius kallt.
Carolus ilska började komma fram, och med magin han kände i kroppen kunde han inte kontrollera sig. Det kändes för honom som att han svävade ovanför allt och såg sig själv göra saker han inte visste att han kunde. Han drog upp händerna till ena axeln och lirkade med dem som om han höll på att putsa till en snöboll så att den blev helt rund och slät. Istället för en snöboll kom det dock upp eld mellan händerna. Han sträckte ut armarna och öppnade händerna litet, ur händerna for eldbollen. Precis innan den träffade Tavius, slog han armarna i ett kors. En skimrande ljusblå hinna dök upp runt honom. Eldbollen omslöt hinnan och elden dog ut, kvar stod Tavius orörd. Magikampen fortsatte och båda parter blev orörda, men mer och mer trötta. Carolus tog till slut upp sitt trogna svärd från marken, fyllde det med electricitet och slängde det mot Tavius. Hinnan runt Tavius tog emot electriciteten, men svärdet satt perfekt i hans ben. Hans koncentration försvann och Carolus tog tillfället i akt. En eldstråle sköt ut och stekte Tavius levande. Det var hans sista kraftsatsning. Porten slogs upp av murbräckan och Carolus föll nästan ihop på golvet av utmattning.

Tyra vaknade upp. Till sin förvåning att hon var naken under den filt hon var insvept i. Hon satte sig upp och tittade sig omkring. Hon var i en hydda av något slag. Kläder låg på ett par mjölsäckar ganska nära henne. Hon tog snabbt på dem. Även om det inte var hennes kläder så var de bekväma. Möjligen litet stickiga. Det var beiga kläder, helt klart bondekläder. Inne i det rum hon var, fanns inte så mycket mer än vetekorn och mjöl. Vilket gjorde klart för henne att detta var en bondgård och att detta var ett förråd. Det knackade på dörren och en röst hördes.
“Är du vaken?”
Tyra svarade inte. Istället ställde hon sig bakom dörren, beredd med en träpåk i högsta hugg. Dörren öppnades och en man steg in. Han höll i en bricka med bröd, mjölk och ost. Tyra svingade påken, men missade då mannen duckade och snabbt avväpnade henne. Hon höjde nävarna och skulle slå till. Istället blev hon omfamnad i något, som hon helst inte vill kalla en kram. Hon kunde därför inte slå honom.
”Släpp mig!” Utbrast hon
“Inte förrän du lugnat dig.” Svarade mannen.
Tyra lugnade sig litet igen och frågade
“Vem är du och var är jag?
“Jag är Bial Kronos och du är i nuläget på familjen Kronos farm. Det är även jag som räddade dig ur grottan. Må jag fråga dig samma fråga, min vackra dam?”
“Vadå? Var jag är eller vem jag är? ”
Bial skrattade ironiskt, och förstod att det var menat som ett skämt när Tyra fortsatte.
“Jag är Tyra Slaskkäft.”
“Slaskkäft? En aning vulgärt namn för en sådan vacker varelse som du.”
“Tack för komplimangen.” Tyra log lite mot Bial och han log tillbaka mot henne.
“Du har väl rätt antar jag, man ska inte alls ge komplimanger. Bara ifall det ej är sant.” Sa Bial ironiskt och fortsatte sedan.

”Men från en sak till en annan, är du hungrig?”
Tyra, som inte har ätit något riktigt på ett par dagar, svarade ja.
“Men du förstörde nog den där måltiden.” Bial sneglade lite på maten han burit in tidigare.
“Inte alls mitt fel.” Sa Tyra och visslade oskyldigt
“Men du ska nog se att vi har något mer där inne. Vill du följa med in och äta med mig?”
“Ja tack. Det skulle vara en ära.”

De gick ut ur det lilla rummet och ut på bondgården. Där såg hon en kvarn, några hus och ett par vetefält. Precis vad hon väntat sig. Bial var dock lite malplacerad enligt henne. Han var en muskulös man i sina bästa år. Han hade fina kläder och en läderrustning. Ett silversvärd hängde från hans sida och ett armborst var åtspänd bak på ryggen. Han var stilig och vid närmare eftertanke, mycket stilig.
De gick in i en stor byggnad som låg intill kvarnen. Efter att de gått igenom ett par väldekorerade rum kom de till ett kök samt ett middagsbord. De satt två äldre, som Tyra misstänkte var Bials föräldrar. Även tre yngre män och en kvinna, i ungefär samma ålder som Bial, satt där.
Tyra och Bial satte sig på var sin stol jämte varandra. Bial lutade sig mot Tyra och viskade
“Akta dig för mamma, hon bits.” Han visade tänderna och gav till ett litet morrande ljud. Tyra log litet lätt, men leendet dog snabbt ut när mamman skrek.
“Bial, inte viska vid matbordet!”
“Men mamma då. Tänk på att vi har en gäst när.”
“Du har varit borta i två år utan att höra av dig och nu dyker du upp med en ung dam vid din sida. Tror du att du står över husreglerna?”
“Jag är inte hans fr..” Tyra blev avbruten av Bial som sa.
“Mamma. Det är inget mellan oss två. Hon behövde bara ett hus för att vila upp sig i.”
“Nåväl. Jag ska inte gräla nu när vi har en gäst här.”
“Ursäkta men..” Tyra blev avbruten igen av mamman som sa.
“Oj förlåt mig. Vad vad är ert namn min flicka?”
“Tyra.” Svarade hon kort.
“Ett fint namn må jag säga.” Sa mamman.
Konversationen fortsatte och en del skratt hördes av och till. Familjen festade eftersom de trott att Bial hade gått och gift sig. De trodde bara att Bial var blygsam och inte ville lyssna när han sa att de inte hade något gemensamt. Till slut tänkte Bial att det var lika bra att de trodde det, vilket han även viskade till Tyra. ”De fick ju ändå en massa god mat och dryck, så varför avbryta?” Det var hans resonemang. Festandet fortsatte till långt in på natten och snart kom folk från de två närmsta bondgårdarna. De hade hört om festligheterna och ville vara med.
Tyra som börjat bli trött, och ganska snurrig beslöt sig för att gå och lägga sig. Ingen verkade ha något emot att ha hon avlägsnade sig. Bial följde henne ut, men denna gången gick de till en liten stuga i skogsbrynet. På dörren till stugan stod något med stora bokstäver. Men vad stod det? Efter lite sneglande så såg hon ordet "gäststuga".
De gick in och där stod en stor dubbelsäng.
“Jag kan sova på golvet så får du sängen.” Sa Bial.
“Du får gärna ligga i sängen. Det är er säng.” Svarade hon.
“Det är lugnt, en skönhet som du är värd att ligga i sängen.”
Tyra suckade lättsamt och sa.
“Du är så snäll Bial. Jag insisterar på att du ska göra mig sällskap i sängen åtminstone.”
“Om du insistera så.” Sa bial med ett leende. Han frågade också om hon ville sova nu, hon nickade och de kröp ner i sängen.
Efter en liten stund sa Tyra:
“Bial, jag är hungrig.”
“Då ska jag hämta något.” Fick hon som svar.
“Tack.”
Bial var snart tillbaka. Han snubblade på något som inte legat på golvet innan. Han ramlade rakt mot Tyra och satte armarna på varsin sida om henne. Tyra slog då armarna om honom och lyfte huvudet mot hans. Hon öppnade läpparna och slöt dom runt hans, ett kyssljud uppstod. Bial var förvånad, men förvåningen gick snart bort och attraktionen tog över. Han kröp närmare intill henne och började kyssa henne. Natten fortsatte och efter ett tag så fann de ro för att sova.

Carolus, som nyss kommit ut ur portalen, tittade ner ifrån plattformen han stod på. Han såg det centrala riket med litet moln passera då och då. Han såg ut över Argon Murdil, huvudstaden i riket. Där var kung Ovius Exit bosatt och regerade.
Carolus gick fram till en rund plattform där sex stolar stod. Fem av dem var placerade i en halvcirkeln medan den sista stod framför dem. Han satte sig ner på en av stolarna. På sin vänstra sida satt kung Fioli Exit, kungen över norra riket. Till höger hade han Ovious Exit som var placerad i mitten av de fem stolarna. På Ovius högra sida var Viala Exit, drottning över södra riket. Framför halvcirkeln satt ordförandet Jamal Kosta. Men någon fattades. Karte Exits, regent över västra riket, stol var tom.
“Jag är ytterst ledsam över att jag måste informera er om att Karte Exit, västra rikets konung är inkapabel att medverka i detta högst viktiga möte ers höghet, Carolus Exit”, sa ordförandet. Ordföranden var en lång och ståtlig man. Han har en mustasch och en liten bit skägg i gropen mellan underläppen och hakan. Han hade en rödblå tunika och gröna pösbyxor. Han såg ut som en äkta adelsman från söder med andra ord.
Carolus kopplade bort tankarna och sa.
“Ursäkta ers höge ordförande, men varför kunde inte vår kära broder medverka vid detta vitala möte?”
”Tyvärr så har jag ej möjlighet till att meddela det”.
”Har något hänt?” Frågade då Viala. Viala var en ung drottning. Hon hade fortfarande en prinsessas former och tankar. Hon hade varit vid liv i femton år och nyligen blivit tillsatt tronen i hennes del av riket. Hennes ansikte var litet och spetsigt. Lockigt och guldblont var hennes hår och under det satt ett par gröna ögon med smala ögonbryn som ramar. Hennes kropp var även den ganska smal. Dock såg hon lite kraftigare ut på grund av klänningen. En pösig och stor röd klänning. Den hade mycket utsmyckad för att göra den extravagant. Hennes hals var smyckad av ett halsband av tjugofyra karats guld.

“Ers nåd, jag vet att du är ung och rädd för att det skulle ha hänt din broder något. Men jag kan försäkra dig om att han är fullt levande med all godhet. Han är antagligen bara upptagen”
Fioli öppnar munnen, men stänger den igen innan han fått fram något ljud. Istället började Ovious prata.
“Jag vet att det ej är en lätt uppgift, men jag skulle vara ytterst tacksam ifall du skulle kunna ta reda på orsaken till hans frånvaro. Det är trots allt på grund av honom vi är här. Om jag har förstått allt rätt, Carolus?”
“Ja fader. Det är korrekt.”, svarade Carolus.
Ovious var de fyra ledarnas fader. Han var gammal och gråhårig. Familjens gröna ögon hade de ärvt av honom. Han var en tjock man, han kunde dock göra en del om han lade manken till. Han var den enda som bar sin krona och han hade även de finaste kläder. Han hade en lång fin röd kappa kantad med leopardpäls. Under den hade han en grön tunika smyckad med guldaornament. Blå pösbyxor satte kronan på verket.
Fioli öppnade på munnen och frågade om han hade lov att prata, vilket de andra beviljade. Fioli var den äldste sonen och även den med mest hyfs och vishet. Dock var han slarvig av sig. Han jagade en del farliga djur, utan livvakter.
På sig hade han en grön kappa och en brun läderrustning. En långbåge och ett svärd hade han även hängande ifrån sin kropp. Han hade förmodligen blivit störd mitt i jakten.
“Jag har lagt märke till en sak”, sa han och fortsatte sen. ”Jag och mina två bästa jägare blev för en vecka sen beviljade att stiga in på Kartes mark för att jaga ett kreatur som en gång vandrat genom mitt rikes marker.”

Viala som är ganska otålig av sig sa: ”Kom till punkten någon gång och sluta babbla.”
“Jag var på väg. Jag ville endast berätta hela historien. Jag ska fatta mig kort, och säga att väst är kaotiskt. Bönder kallas in till armén och jordbruket lider. Vissa migrerar och står nu i denna stund och väntar på att få komma över gränsen till mitt rike. Något är fel.”
Ordförandet stod tyst och började se orolig ut. Han la sin högra hand mot höften och klappade lätt med ena foten i marken.

“Har du någon aning om vad som kommer att hända?”, frågade Ovious.
“Nej, men det borde ses över. Det är ej bra att det är så här. Balansen i riket rubbas och vi blir lätt sårbara.”
“Jag skickar en spejarpatrull och två legioner för att undersöka saken.”, sa Carolus plötsligt.
“Bra ide, det skall även jag. Jag hoppas också att jag ej är ensam om att följa med på detta.”, sa Ovious.
De andra ledarna instämde.
“Detta får inte ske!”, utbrast ordföranden. Det skedde någon sorts förvandling.
Istället för ordföranden som stod där innan, stod där nu en svartklädd man.

Han gjorde ett utfall och satte sin silverdolk rakt i hjärtat på kung Fioli som föll ihop livlös. Viala som sprungit fram för att hjälpa till klängde sig fast på mannens rygg. Hon blev snabbt avkastad och föll ner för plattformen. Hon föll ner torget i staden där under och dog i samma stund hon nådde marken.
Helt plötsligt öppnades den västra portalen och ut på plattformen stormade Trakinska soldater. De hade alltså lyckats fälla muren. Karte var förmodligen död även han.
Det sista Carolus såg innan han försvann i sin hemportal var att hans far lyckades ta sig igenom sin egen portal, följd av ett dussin Trakinska soldater. Höll riket på att falla? Han var den enda som var säker för tillfället, men inte länge till. Snart skulle ögat vändas mot honom, tänkte Carolus. Han steg ur portalen och mötte Tavius.
“Gick allt bra ers nåd?”
“Inte nu min vän”, svarade carolus och skyndade vidare.
“Givetvis min herre.”
Carolus gick snabbt upp för slottsbacken och slog upp porten till slottet. Till sin förvåning satt någon på hans tron..

“Duktigt av dig att gå rakt i min fälla”, sa en röst.
“Vad menar du nu? Jag har inte gått i någon fälla!”, svarade Tyra. Ljuset som kom från samma håll som rösten, gjorde att mannens ansikte låg i skugga. Hon kände igen rösten, men kunde inte sätta fingret på var hon hört rösten.
“Jasså det tror du? Det var ju verkligen inte så att du följde efter hästspåren hit? Och gick rakt in till oss?”
“En fälla är något som fångar”, sa hon med ett retligt tonfall.
“Om du är så säker på att du kan komma härifrån. Försök då”.
Tyra som återfått litet av sin kraft, tog svärdet i båda händer och svingade det med all sin kraft genom ljuset som talade. Ljuset slocknade och en Gronk föll till marken med klyvd käke.
“Kan du inte bättre än så?”, sa en röst bakom henne.
“Men.. Vad hände? Hur?..” Hon avbröts.
“Minns du din käre kompanjon med sin patetiska magi?”
“Ja det är klart att jag gör”
“Då har du svaret på vem”.

Ljuset avtog litet och Tyra såg då Drils ansikte. Han fortsatte sen, ”Jag lurade dig. Jag är en svartmagiker. Illusion, eld och död är mina expertiser”.
Tyra stelnade till. ”Svartmagiker är ju en myt! Eller?”, tänkte hon
Hon kom då på ett par saker. En av de gudastatyer hon sett tidigare, föreställde honom. Även ett sigill på Dril's tunika väckte ett minne i Tyras hjärna. Som ung hade hon hört talas om magins furste. En övermäktig magiker som bar på just det där sigillet. Historierna berättade om en grym herre som en gång i tiden krigade mot människorna i denna världen. Monster och hemska kreatur stod på hans sida. Tack vare lord Hurion så fick de Valkerna på sin sida och kunde därmed driva bort den onde fursten. Valkerna var en människa med vingar och stort mod. De var en blandras mellan människorna och änglarna. Men det är en annan historia.
Tyra höjde nu svärdet ännu en gång.
“Du må vara magiker, men inget kött står emot en riktig klinga!”
Hon högg till och svärdet borrade sin väg genom köttet rakt in i magikerns hjärta. Blodet sprutade ur både sår och ur mun. Vid det är laget tittade han ner på svärdet och tog tag i det med handen. Samtidigt som han började dra ut det igen så tittade han upp emot Tyra igen. Hans ögon var blodsprängda och det såg ut som att de brann. Med ett litet glidande ljud lämnade svärdtippen hans bröst och såret började läka mitt framför Tyras ögon. Hon var vettskrämd, vilket förmodligen syntes tydligt i hennes ansikte.
Ett lite bubblande ljud uppstod, Drils ögon såg ut att koka. Likväl hans huvud.
”Splatt!”, sa de när hans ögon sprängdes. Ögonhålorna såg ut att inte ha något slut, djupt där inne började dock ett ljus närma sig med ofantlig fart. Eld slog upp ur ögonhålorna och skinnet på skallen började svälla och spricka. Ett par horn sträcktes ut, både ur skallen och käken. De var lätt böjda framåt. Även en rad med långa vassa tänder började visa sig. Ett par klor slog ut ur hans händer med ett klingande läte. Hela kroppen förändrades Han var inte någon människa längre, inte heller något djur hon någonsin hört talas om. Benen var lätt böjda bakåt och hovar avslutade benstumparna. Stora muskler hade sprängt bort skinnet på kroppen och ansiktet. Det såg ut som något hämtat ur en teater från den gamla tidsåldern. Undantaget var att denna varelsen, eller vad det nu var, såg verklig ut. Färgen på kroppen var vidrig. En blandning mellan spygrön och blodröd. Förvandlingen var klar. Besten framför henne öppnade sin mun, och med en stark röst om ekade genom grottorna sa den:
“Du hade otur att du träffade på mig min unga dam, ty jag är satans högra hand”,  Monstret hånlog och fortsatte. ”Dril är dock endast en docka i spelet. Mitt riktiga namn är Enikotal”
Tyra stod där med munnen öppen. Chocken hade nästan gjort henne förlamad. Hon vände sig snabbt och plötsligt för att börja springa. Odjuret bakom henne började tala.
“O höga makter från hell. Ge mig er kraft och jag skall ge eder riket av ljus. Ge mig styrkan! Styrkan att förgöra allt gott för all framtid. O höge Eni, ge mig din makt. Jag lovar och svär oheligt på resterna av min karga själ att jag ej skall göra dig besviken, ty jag är din högste man. Mannen som ska ge dig människans livskraft”
Ljudet dog ut och även resten av facklorna i grottan slocknade. Tyra föll och slog sig medvetslös.

Ett tag senare vaknade hon upp av ett klingande. Groker stod runt henne och slogs emot någon ny skepnad. Så fort äventyraren fått övertaget så tog han Tyras hand och drog upp henne på sin axel. Fortfarande vimmelkantig, sjönk Tyra ännu en gång in i mörkret.