themagichands

Carolus, som nyss kommit ut ur portalen, tittade ner ifrån plattformen han stod på. Han såg det centrala riket med litet moln passera då och då. Han såg ut över Argon Murdil, huvudstaden i riket. Där var kung Ovius Exit bosatt och regerade.
Carolus gick fram till en rund plattform där sex stolar stod. Fem av dem var placerade i en halvcirkeln medan den sista stod framför dem. Han satte sig ner på en av stolarna. På sin vänstra sida satt kung Fioli Exit, kungen över norra riket. Till höger hade han Ovious Exit som var placerad i mitten av de fem stolarna. På Ovius högra sida var Viala Exit, drottning över södra riket. Framför halvcirkeln satt ordförandet Jamal Kosta. Men någon fattades. Karte Exits, regent över västra riket, stol var tom.
“Jag är ytterst ledsam över att jag måste informera er om att Karte Exit, västra rikets konung är inkapabel att medverka i detta högst viktiga möte ers höghet, Carolus Exit”, sa ordförandet. Ordföranden var en lång och ståtlig man. Han har en mustasch och en liten bit skägg i gropen mellan underläppen och hakan. Han hade en rödblå tunika och gröna pösbyxor. Han såg ut som en äkta adelsman från söder med andra ord.
Carolus kopplade bort tankarna och sa.
“Ursäkta ers höge ordförande, men varför kunde inte vår kära broder medverka vid detta vitala möte?”
”Tyvärr så har jag ej möjlighet till att meddela det”.
”Har något hänt?” Frågade då Viala. Viala var en ung drottning. Hon hade fortfarande en prinsessas former och tankar. Hon hade varit vid liv i femton år och nyligen blivit tillsatt tronen i hennes del av riket. Hennes ansikte var litet och spetsigt. Lockigt och guldblont var hennes hår och under det satt ett par gröna ögon med smala ögonbryn som ramar. Hennes kropp var även den ganska smal. Dock såg hon lite kraftigare ut på grund av klänningen. En pösig och stor röd klänning. Den hade mycket utsmyckad för att göra den extravagant. Hennes hals var smyckad av ett halsband av tjugofyra karats guld.

“Ers nåd, jag vet att du är ung och rädd för att det skulle ha hänt din broder något. Men jag kan försäkra dig om att han är fullt levande med all godhet. Han är antagligen bara upptagen”
Fioli öppnar munnen, men stänger den igen innan han fått fram något ljud. Istället började Ovious prata.
“Jag vet att det ej är en lätt uppgift, men jag skulle vara ytterst tacksam ifall du skulle kunna ta reda på orsaken till hans frånvaro. Det är trots allt på grund av honom vi är här. Om jag har förstått allt rätt, Carolus?”
“Ja fader. Det är korrekt.”, svarade Carolus.
Ovious var de fyra ledarnas fader. Han var gammal och gråhårig. Familjens gröna ögon hade de ärvt av honom. Han var en tjock man, han kunde dock göra en del om han lade manken till. Han var den enda som bar sin krona och han hade även de finaste kläder. Han hade en lång fin röd kappa kantad med leopardpäls. Under den hade han en grön tunika smyckad med guldaornament. Blå pösbyxor satte kronan på verket.
Fioli öppnade på munnen och frågade om han hade lov att prata, vilket de andra beviljade. Fioli var den äldste sonen och även den med mest hyfs och vishet. Dock var han slarvig av sig. Han jagade en del farliga djur, utan livvakter.
På sig hade han en grön kappa och en brun läderrustning. En långbåge och ett svärd hade han även hängande ifrån sin kropp. Han hade förmodligen blivit störd mitt i jakten.
“Jag har lagt märke till en sak”, sa han och fortsatte sen. ”Jag och mina två bästa jägare blev för en vecka sen beviljade att stiga in på Kartes mark för att jaga ett kreatur som en gång vandrat genom mitt rikes marker.”

Viala som är ganska otålig av sig sa: ”Kom till punkten någon gång och sluta babbla.”
“Jag var på väg. Jag ville endast berätta hela historien. Jag ska fatta mig kort, och säga att väst är kaotiskt. Bönder kallas in till armén och jordbruket lider. Vissa migrerar och står nu i denna stund och väntar på att få komma över gränsen till mitt rike. Något är fel.”
Ordförandet stod tyst och började se orolig ut. Han la sin högra hand mot höften och klappade lätt med ena foten i marken.

“Har du någon aning om vad som kommer att hända?”, frågade Ovious.
“Nej, men det borde ses över. Det är ej bra att det är så här. Balansen i riket rubbas och vi blir lätt sårbara.”
“Jag skickar en spejarpatrull och två legioner för att undersöka saken.”, sa Carolus plötsligt.
“Bra ide, det skall även jag. Jag hoppas också att jag ej är ensam om att följa med på detta.”, sa Ovious.
De andra ledarna instämde.
“Detta får inte ske!”, utbrast ordföranden. Det skedde någon sorts förvandling.
Istället för ordföranden som stod där innan, stod där nu en svartklädd man.

Han gjorde ett utfall och satte sin silverdolk rakt i hjärtat på kung Fioli som föll ihop livlös. Viala som sprungit fram för att hjälpa till klängde sig fast på mannens rygg. Hon blev snabbt avkastad och föll ner för plattformen. Hon föll ner torget i staden där under och dog i samma stund hon nådde marken.
Helt plötsligt öppnades den västra portalen och ut på plattformen stormade Trakinska soldater. De hade alltså lyckats fälla muren. Karte var förmodligen död även han.
Det sista Carolus såg innan han försvann i sin hemportal var att hans far lyckades ta sig igenom sin egen portal, följd av ett dussin Trakinska soldater. Höll riket på att falla? Han var den enda som var säker för tillfället, men inte länge till. Snart skulle ögat vändas mot honom, tänkte Carolus. Han steg ur portalen och mötte Tavius.
“Gick allt bra ers nåd?”
“Inte nu min vän”, svarade carolus och skyndade vidare.
“Givetvis min herre.”
Carolus gick snabbt upp för slottsbacken och slog upp porten till slottet. Till sin förvåning satt någon på hans tron..

“Duktigt av dig att gå rakt i min fälla”, sa en röst.
“Vad menar du nu? Jag har inte gått i någon fälla!”, svarade Tyra. Ljuset som kom från samma håll som rösten, gjorde att mannens ansikte låg i skugga. Hon kände igen rösten, men kunde inte sätta fingret på var hon hört rösten.
“Jasså det tror du? Det var ju verkligen inte så att du följde efter hästspåren hit? Och gick rakt in till oss?”
“En fälla är något som fångar”, sa hon med ett retligt tonfall.
“Om du är så säker på att du kan komma härifrån. Försök då”.
Tyra som återfått litet av sin kraft, tog svärdet i båda händer och svingade det med all sin kraft genom ljuset som talade. Ljuset slocknade och en Gronk föll till marken med klyvd käke.
“Kan du inte bättre än så?”, sa en röst bakom henne.
“Men.. Vad hände? Hur?..” Hon avbröts.
“Minns du din käre kompanjon med sin patetiska magi?”
“Ja det är klart att jag gör”
“Då har du svaret på vem”.

Ljuset avtog litet och Tyra såg då Drils ansikte. Han fortsatte sen, ”Jag lurade dig. Jag är en svartmagiker. Illusion, eld och död är mina expertiser”.
Tyra stelnade till. ”Svartmagiker är ju en myt! Eller?”, tänkte hon
Hon kom då på ett par saker. En av de gudastatyer hon sett tidigare, föreställde honom. Även ett sigill på Dril's tunika väckte ett minne i Tyras hjärna. Som ung hade hon hört talas om magins furste. En övermäktig magiker som bar på just det där sigillet. Historierna berättade om en grym herre som en gång i tiden krigade mot människorna i denna världen. Monster och hemska kreatur stod på hans sida. Tack vare lord Hurion så fick de Valkerna på sin sida och kunde därmed driva bort den onde fursten. Valkerna var en människa med vingar och stort mod. De var en blandras mellan människorna och änglarna. Men det är en annan historia.
Tyra höjde nu svärdet ännu en gång.
“Du må vara magiker, men inget kött står emot en riktig klinga!”
Hon högg till och svärdet borrade sin väg genom köttet rakt in i magikerns hjärta. Blodet sprutade ur både sår och ur mun. Vid det är laget tittade han ner på svärdet och tog tag i det med handen. Samtidigt som han började dra ut det igen så tittade han upp emot Tyra igen. Hans ögon var blodsprängda och det såg ut som att de brann. Med ett litet glidande ljud lämnade svärdtippen hans bröst och såret började läka mitt framför Tyras ögon. Hon var vettskrämd, vilket förmodligen syntes tydligt i hennes ansikte.
Ett lite bubblande ljud uppstod, Drils ögon såg ut att koka. Likväl hans huvud.
”Splatt!”, sa de när hans ögon sprängdes. Ögonhålorna såg ut att inte ha något slut, djupt där inne började dock ett ljus närma sig med ofantlig fart. Eld slog upp ur ögonhålorna och skinnet på skallen började svälla och spricka. Ett par horn sträcktes ut, både ur skallen och käken. De var lätt böjda framåt. Även en rad med långa vassa tänder började visa sig. Ett par klor slog ut ur hans händer med ett klingande läte. Hela kroppen förändrades Han var inte någon människa längre, inte heller något djur hon någonsin hört talas om. Benen var lätt böjda bakåt och hovar avslutade benstumparna. Stora muskler hade sprängt bort skinnet på kroppen och ansiktet. Det såg ut som något hämtat ur en teater från den gamla tidsåldern. Undantaget var att denna varelsen, eller vad det nu var, såg verklig ut. Färgen på kroppen var vidrig. En blandning mellan spygrön och blodröd. Förvandlingen var klar. Besten framför henne öppnade sin mun, och med en stark röst om ekade genom grottorna sa den:
“Du hade otur att du träffade på mig min unga dam, ty jag är satans högra hand”,  Monstret hånlog och fortsatte. ”Dril är dock endast en docka i spelet. Mitt riktiga namn är Enikotal”
Tyra stod där med munnen öppen. Chocken hade nästan gjort henne förlamad. Hon vände sig snabbt och plötsligt för att börja springa. Odjuret bakom henne började tala.
“O höga makter från hell. Ge mig er kraft och jag skall ge eder riket av ljus. Ge mig styrkan! Styrkan att förgöra allt gott för all framtid. O höge Eni, ge mig din makt. Jag lovar och svär oheligt på resterna av min karga själ att jag ej skall göra dig besviken, ty jag är din högste man. Mannen som ska ge dig människans livskraft”
Ljudet dog ut och även resten av facklorna i grottan slocknade. Tyra föll och slog sig medvetslös.

Ett tag senare vaknade hon upp av ett klingande. Groker stod runt henne och slogs emot någon ny skepnad. Så fort äventyraren fått övertaget så tog han Tyras hand och drog upp henne på sin axel. Fortfarande vimmelkantig, sjönk Tyra ännu en gång in i mörkret.