themagichands

Demonen var borta och hade lämnat Bials kropp efter sig. Bial gav stönade lite men ryckte sen upp sig för att ställa sig på ett par vingliga fötter.Demonen var borta och hade lämnat Bials kropp efter sig. Bial gav stönade lite men ryckte sen upp sig för att ställa sig på ett par vingliga fötter.</div>Demonen var borta och hade lämnat Bials kropp efter sig. Bial gav stönade lite men ryckte sen upp sig för att ställa sig på ett par vingliga fötter.  
 “Vad hände?” Sa han när han såg en liten hög med aska jämte sig.
 “Du förvandlades till demonen Enibael.” Svarade Carolus kort.
 “Jag förstår inte, Hur gick det till?”
 “Skulle jag veta det så hade jag berättat, men jag vill verkligen ut härifrån nu. Du har förvandlats en gång, och det kan hända igen. Tur nog fick jag reda på att de endast kan visas i mörker. Än så länge.”
 “Är de flera alltså? Och vad menar du med än så länge?”
 “Han har pratat om en annan som finns i detta existensplanet. Men jag tror att det finns fler. Om jag och Tyra dör kommer en demoninvasion inledas, vi Exitaner är nämligen vad som står mellan dem och denna världen. De<script src="/js/tinymce/themes/advanced/langs/sv.js" type="text/javascript"><!--mce:0--></script><script src="/js/tinymce/plugins/imagehandler/langs/sv.js" type="text/javascript"><!--mce:1--></script> kan vandra i ljus med oss ur leken.”
 “Varför just er?”
 “Den första i Exit-släktet förvisade demonerna och svor att ingen demon ska se ljuset så länge Exit’s blod lever kvar i människan.”
 “Okej. Detta låter lite förvirrande, så vi tar det senare. Vi går väl nu, men vart ska vi?”
 “Dit vägarna tar oss. Mitt öde är att ligga lågt, för att ännu en gång leda Exit-släktet till tronen.”
 “Hmm det låter väl bra”
De började gå västerut, för att ta sig igenom den fallna muren och vidare genom Lakinernas land. Det skulle de aldrig misstänka tänkte Carolus.
 “Hur är du påverkad av Tyras död, jag hörde dig viska något om att hon var din syster? Frågade Bial.
 ”Jag sörjer henne i tystnad. Hon var en krigare värd något större än att fällas tårar över. Svarade Carolus och tänkte: "Men gud, kan han aldrig vara tyst?" 

Deras vandring pågick i timmar och Carolus trodde att han skulle bli galen. Till slut nådde de en tallskog vars mark var olik landskapet skogen stod i. Marken var mest lik en grusöken, den var sprucken och kruttorr, men på något underligt vis fanns där tydligen växtlighet. Det faktum att tallarna inte heller liknade vanliga tallar slog varken Carolus eller Bial. Att det växte frukt på vissa tallar såg de inte.
Efter att ha vandrat i skogen i ett litet tag, utan minsta terrängförändring hörde de ett ljud. Knakande ljud ifrån trädtopparna.
Plötsligt började det regna gouronötter från träden. Gouronötter kände de lätt igen på deras ovala gröna, hårda skal. Inuti var det annars en väldigt proteinrik och saftig frukt. Den sågs sällan vild. Den var alltså oftast odlad.
Bial sprang till närmaste tall och kramade om den så att han kom så nära som möjligt. Carolus drog upp Gurande och klöv nötterna till sitt försvar. Men de var för många. Han fick en nöt i huvudet och föll ihop medvetslös. Strax efter att han fallit ihop slutade nötterna att falla. Bial lade då märke till att nötterna bara hade fallit över dem, och att de verkade ha fallit just för att träffa Carolus. Hans funderingar bröts utav sitt öra som snappade upp ett ljud, en viskning. Han tittade upp och såg mänskliga figurer svinga sig i rep fram och tillbaka mellan tallarna, de klättrade neråt. Män kom även från sidorna, med höjda spjut och bågar.
De stod nu i en ring runt Bial.
 “Til öq cy?” Sa en man
 “Ursäkta men jag förstår inte. Sa Bial.
Mannen vände sig mot en annan och sa.
 “Tec faq to lic gumul?”
 “Rlökk Sokk gumul ubg cqe loc gumul sokk zåm loctosrkar. Se com emcqe ubjrä.” Svarade den andra snabbt. 
Bial slogs ner innan han hann öppna munnen.
Carolus öppnade ögonen. Över sig såg han en trädkronor upplysta av en orange himmel. Det var skymning.
 “Jag har förstått att ni pratar språket av de upphöjda?” Sa en röst bakom honom med ett frågande tonfall.
Carolus försökte vända sig om, men märkte att kroppen var förlamad.
 “Jag förstår vad du säger, om det är vad du frågar?” Frågade Carolus.
 “Bra. Nu vill jag veta vem du är.”
 “Jag är Carolus Exit, kung över västra riket. Vem är du?”
 “Exit. Det namnet känner jag igen. Någon med namnet Ovious Exit har talat i mina visioner om en son som skall ha vårt beskydd. Mitt namn är Leqyr.”
 “Det är min far! Lever han?”
 “Det är bortom min kännedom. Men om du är en kung. Må jag fråga vad du har för ärende här?”
 “Ett folkslag som heter Lakinerna har med hjälp av demoner dödat nästan hela Exit-släktet och därmed tagit kontroll över vårat kungadöme. Jag är på flykt för att samla ihop en armé.”
 “Intressant. Lakinerna är bortom min förståelse. Men demoner i samarbete med ett folkslag är något jag har varit med om.
 “Jasså, får man fråga i vilket sammanhang?
 “Du förstår. Min stam Emso har under 300 år krigat mot stammen Imo i östra delen av denna skog. De har hjälp av demonen Enidon som förstärker deras styrka till deras tredubbla. Vi är skogens vakter och skyddar omvärlden från att få detta folk över sig.”
 “Hur kan det komma sig att denna skog har lyckats vara undangömd såhär länge? Kartan visar på öken här.”
 “Det beror på två olika växter. Konya och boromba. Konyan har en effekt på hjärnan som gör att man glömmer bort vad som hänt det senaste dygnet. Det ger även en minnesformande effekt så att vi genom Borombans transtillstånd kan ge falska minnen, inom en viss tidsram då förståss.
 “Jaha. Är det en behandling jag kan vänta mig?”
 “Det är något jag ej kan avgöra i tillfället. Du kan visa dig vara användbar för oss.”
 “Hur då?”
 “Du söker en armé. Du har ett väl känt demondräpande svärd.”
 “Om jag har tolkat detta rätt. Dödar jag demonen så vinner jag er till min sida i kriget?”
 “Korrekt.”
 “Då finns ingen tid att förlora!”
 “Jäkta inte unge man. En kamp är lätt förlorad utan strategi.”
 “Mycket sant. Har du någon karta över skogen?”
 “Faktiskt så har jag det.”
Leqyr vände sig om och sa till en vakt att hämta kartan över skogen. Vakten var strax tillbaka, Carolus som märkte att han kunde röra sig igen slog sig då ner tillsammans med Leqyr och två av hans, förmodligen närmsta generaler, runt kartan. Efter att ha observerat kartan i en liten stund märkte han ut ett par olika landsmärken.
 “Nu behöver jag bara veta er och deras stridsteknologi. Sa han
 “Vi har yxor, sköldar, spjut, bågar, nötter, olja och olika gifter till vårt förfogande. Vårt mansantal ligger på 1500 man. Sa den ena mannen.
 “Fienden har 5000 man utrustade med svärd, hillebarder, hästar, lansar, armborstar, rustningar och demonen såklart. Sa den andra mannen.
 “Detta kan bli en av de tuffaste strider jag har stött på.” Sa Carolus och började fundera över landmärkena han märkt ut.
 “Nog är det tuffa strider som väntar.” Sa Leqyr.
 “Dock har jag en idé. Du ser detta bergspasset här? Och den där floden?” Carolus pekade ut de två ställena.
 “Ja vad är det med dem?”
 “Floden är vår första etapp. Där måste vi få tag på hästar, detta gör vi genom att ha femtio nötkastare uppe i träden samt etthundra bågskyttar och spjutmän lite längre bort. När en spejarpatrull kommer tar vi dess hästar. Vi tar en fånge och låter den fly vid bergspasset.
 “Det låter bra, bortsett ifrån att mitt folk inte kan rida.”
 “Det är inte nödvändigt, det är främst ett lockbete. Fienden vill knappast att vi ska dela ett övertag.”
 “Jasså. Jo det låter vettigt. Vad gör vi sen?”
 “Jag vill att hela passet ska vara dränkt utav olja, samt en halvcirkel på fiendens sida utav öppningen. Uppe på klippsidorna vill jag ha tvåhundrafemtio bågskyttar på vardera sidan. Tvåhundrafemtio yxmän skulle också vara bra. femhundra spjutmän står redo att gå in ifrån våran sida av passet när elden har lugnat sig.”
 “Du är verkligen en klok man. Vi har tur som har dig här. Går detta vägen så kan vi leverera nådastöten på fienden. Om inte, dör vi i strid åtminstone!”
 “Då är det bara att slå till så snart som möjligt. När tar sig nästa patrull sig över floden?”
 “Om två dygn från nu. Sa den en av männen
 “Bra. Sätt femhundra män på att jobba på bergspasset, förbered även flodöverfallet.”
 “Jag ska ge ut ordern.” Mannen gick ut ur hyddan och började samla ihop lite män.
 “Du där, se till att hålla spejarna sysselsatta.”
 “Ska ske.” Sa den andra mannen.
 “En sak jag ej har förstått kung Carolus, du litar så starkt på oss. Ändå är det vi som tagit dig och din vän till fånga.”
 “Jag kan ju säga så, att jag har inget att förlora. Hade jag släppts fri hade jag gått miste om en möjlig början till en armé.”
 “Sant. Jag tackar dig ändå för ditt mod. Jag hoppas att allt detta går vägen.”
 “Jag hade nästan glömt bort min kära resvän kom jag på. Är det för mycket begärt att ha honom nersövd?”
 “Varför vill du det?”
 “Jo han har ett stort problem. Med sin babblande mun.”
 “Visst det kan ordnas.” Skrattade Leqyr fram.
Carolus skrattade tillbaka och dagen fortsatte med god mat och dryck för de två ledarnaDemonen var borta och hade lämnat Bials kropp efter sig. Bial gav stönade lite men ryckte sen upp sig för att ställa sig på ett par vingliga fötter.</div>Demonen var borta och hade lämnat Bials kropp efter sig. Bial gav stönade lite men ryckte sen upp sig för att ställa sig på ett par vingliga fötter.  
 “Vad hände?” Sa han när han såg en liten hög med aska jämte sig.
 “Du förvandlades till demonen Enibael.” Svarade Carolus kort.
 “Jag förstår inte, Hur gick det till?”
 “Skulle jag veta det så hade jag berättat, men jag vill verkligen ut härifrån nu. Du har förvandlats en gång, och det kan hända igen. Tur nog fick jag reda på att de endast kan visas i mörker. Än så länge.”
 “Är de flera alltså? Och vad menar du med än så länge?”
 “Han har pratat om en annan som finns i detta existensplanet. Men jag tror att det finns fler. Om jag och Tyra dör kommer en demoninvasion inledas, vi Exitaner är nämligen vad som står mellan dem och denna världen. De kan vandra i ljus med oss ur leken.”
 “Varför just er?”
 “Den första i Exit-släktet förvisade demonerna och svor att ingen demon ska se ljuset så länge Exit’s blod lever kvar i människan.”
 “Okej. Detta låter lite förvirrande, så vi tar det senare. Vi går väl nu, men vart ska vi?”
 “Dit vägarna tar oss. Mitt öde är att ligga lågt, för att ännu en gång leda Exit-släktet till tronen.”
 “Hmm det låter väl bra”
De började gå västerut, för att ta sig igenom den fallna muren och vidare genom Lakinernas land. Det skulle de aldrig misstänka tänkte Carolus.
 “Hur är du påverkad av Tyras död, jag hörde dig viska något om att hon var din syster? Frågade Bial.
 ”Jag sörjer henne i tystnad. Hon var en krigare värd något större än att fällas tårar över. Svarade Carolus och tänkte: "Men gud, kan han aldrig vara tyst?" 

Deras vandring pågick i timmar och Carolus trodde att han skulle bli galen. Till slut nådde de en tallskog vars mark var olik landskapet skogen stod i. Marken var mest lik en grusöken, den var sprucken och kruttorr, men på något underligt vis fanns där tydligen växtlighet. Det faktum att tallarna inte heller liknade vanliga tallar slog varken Carolus eller Bial. Att det växte frukt på vissa tallar såg de inte.
Efter att ha vandrat i skogen i ett litet tag, utan minsta terrängförändring hörde de ett ljud. Knakande ljud ifrån trädtopparna.
Plötsligt började det regna gouronötter från träden. Gouronötter kände de lätt igen på deras ovala gröna, hårda skal. Inuti var det annars en väldigt proteinrik och saftig frukt. Den sågs sällan vild. Den var alltså oftast odlad.
Bial sprang till närmaste tall och kramade om den så att han kom så nära som möjligt. Carolus drog upp Gurande och klöv nötterna till sitt försvar. Men de var för många. Han fick en nöt i huvudet och föll ihop medvetslös. Strax efter att han fallit ihop slutade nötterna att falla. Bial lade då märke till att nötterna bara hade fallit över dem, och att de verkade ha fallit just för att träffa Carolus. Hans funderingar bröts utav sitt öra som snappade upp ett ljud, en viskning. Han tittade upp och såg mänskliga figurer svinga sig i rep fram och tillbaka mellan tallarna, de klättrade neråt. Män kom även från sidorna, med höjda spjut och bågar.
De stod nu i en ring runt Bial.
 “Til öq cy?” Sa en man
 “Ursäkta men jag förstår inte. Sa Bial.
Mannen vände sig mot en annan och sa.
 “Tec faq to lic gumul?”
 “Rlökk Sokk gumul ubg cqe loc gumul sokk zåm loctosrkar. Se com emcqe ubjrä.” Svarade den andra snabbt. 
Bial slogs ner innan han hann öppna munnen.
Carolus öppnade ögonen. Över sig såg han en trädkronor upplysta av en orange himmel. Det var skymning.
 “Jag har förstått att ni pratar språket av de upphöjda?” Sa en röst bakom honom med ett frågande tonfall.
Carolus försökte vända sig om, men märkte att kroppen var förlamad.
 “Jag förstår vad du säger, om det är vad du frågar?” Frågade Carolus.
 “Bra. Nu vill jag veta vem du är.”
 “Jag är Carolus Exit, kung över västra riket. Vem är du?”
 “Exit. Det namnet känner jag igen. Någon med namnet Ovious Exit har talat i mina visioner om en son som skall ha vårt beskydd. Mitt namn är Leqyr.”
 “Det är min far! Lever han?”
 “Det är bortom min kännedom. Men om du är en kung. Må jag fråga vad du har för ärende här?”
 “Ett folkslag som heter Lakinerna har med hjälp av demoner dödat nästan hela Exit-släktet och därmed tagit kontroll över vårat kungadöme. Jag är på flykt för att samla ihop en armé.”
 “Intressant. Lakinerna är bortom min förståelse. Men demoner i samarbete med ett folkslag är något jag har varit med om.
 “Jasså, får man fråga i vilket sammanhang?
 “Du förstår. Min stam Emso har under 300 år krigat mot stammen Imo i östra delen av denna skog. De har hjälp av demonen Enidon som förstärker deras styrka till deras tredubbla. Vi är skogens vakter och skyddar omvärlden från att få detta folk över sig.”
 “Hur kan det komma sig att denna skog har lyckats vara undangömd såhär länge? Kartan visar på öken här.”
 “Det beror på två olika växter. Konya och boromba. Konyan har en effekt på hjärnan som gör att man glömmer bort vad som hänt det senaste dygnet. Det ger även en minnesformande effekt så att vi genom Borombans transtillstånd kan ge falska minnen, inom en viss tidsram då förståss.
 “Jaha. Är det en behandling jag kan vänta mig?”
 “Det är något jag ej kan avgöra i tillfället. Du kan visa dig vara användbar för oss.”
 “Hur då?”
 “Du söker en armé. Du har ett väl känt demondräpande svärd.”
 “Om jag har tolkat detta rätt. Dödar jag demonen så vinner jag er till min sida i kriget?”
 “Korrekt.”
 “Då finns ingen tid att förlora!”
 “Jäkta inte unge man. En kamp är lätt förlorad utan strategi.”
 “Mycket sant. Har du någon karta över skogen?”
 “Faktiskt så har jag det.”
Leqyr vände sig om och sa till en vakt att hämta kartan över skogen. Vakten var strax tillbaka, Carolus som märkte att han kunde röra sig igen slog sig då ner tillsammans med Leqyr och två av hans, förmodligen närmsta generaler, runt kartan. Efter att ha observerat kartan i en liten stund märkte han ut ett par olika landsmärken.
 “Nu behöver jag bara veta er och deras stridsteknologi. Sa han
 “Vi har yxor, sköldar, spjut, bågar, nötter, olja och olika gifter till vårt förfogande. Vårt mansantal ligger på 1500 man. Sa den ena mannen.
 “Fienden har 5000 man utrustade med svärd, hillebarder, hästar, lansar, armborstar, rustningar och demonen såklart. Sa den andra mannen.
 “Detta kan bli en av de tuffaste strider jag har stött på.” Sa Carolus och började fundera över landmärkena han märkt ut.
 “Nog är det tuffa strider som väntar.” Sa Leqyr.
 “Dock har jag en idé. Du ser detta bergspasset här? Och den där floden?” Carolus pekade ut de två ställena.
 “Ja vad är det med dem?”
 “Floden är vår första etapp. Där måste vi få tag på hästar, detta gör vi genom att ha femtio nötkastare uppe i träden samt etthundra bågskyttar och spjutmän lite längre bort. När en spejarpatrull kommer tar vi dess hästar. Vi tar en fånge och låter den fly vid bergspasset.
 “Det låter bra, bortsett ifrån att mitt folk inte kan rida.”
 “Det är inte nödvändigt, det är främst ett lockbete. Fienden vill knappast att vi ska dela ett övertag.”
 “Jasså. Jo det låter vettigt. Vad gör vi sen?”
 “Jag vill att hela passet ska vara dränkt utav olja, samt en halvcirkel på fiendens sida utav öppningen. Uppe på klippsidorna vill jag ha tvåhundrafemtio bågskyttar på vardera sidan. Tvåhundrafemtio yxmän skulle också vara bra. femhundra spjutmän står redo att gå in ifrån våran sida av passet när elden har lugnat sig.”
 “Du är verkligen en klok man. Vi har tur som har dig här. Går detta vägen så kan vi leverera nådastöten på fienden. Om inte, dör vi i strid åtminstone!”
 “Då är det bara att slå till så snart som möjligt. När tar sig nästa patrull sig över floden?”
 “Om två dygn från nu. Sa den en av männen
 “Bra. Sätt femhundra män på att jobba på bergspasset, förbered även flodöverfallet.”
 “Jag ska ge ut ordern.” Mannen gick ut ur hyddan och började samla ihop lite män.
 “Du där, se till att hålla spejarna sysselsatta.”
 “Ska ske.” Sa den andra mannen.
 “En sak jag ej har förstått kung Carolus, du litar så starkt på oss. Ändå är det vi som tagit dig och din vän till fånga.”
 “Jag kan ju säga så, att jag har inget att förlora. Hade jag släppts fri hade jag gått miste om en möjlig början till en armé.”
 “Sant. Jag tackar dig ändå för ditt mod. Jag hoppas att allt detta går vägen.”
 “Jag hade nästan glömt bort min kära resvän kom jag på. Är det för mycket begärt att ha honom nersövd?”
 “Varför vill du det?”
 “Jo han har ett stort problem. Med sin babblande mun.”
 “Visst det kan ordnas.” Skrattade Leqyr fram.
Carolus skrattade tillbaka och dagen fortsatte med god mat och dryck för de två ledarna.