themagichands

Genom portarna steg en lång, spinkig man. Det såg ut som om västra riket hade hamnat i svält så som han såg ut. Hans bruna byxor var trasiga och tunikan sliten. Längs med höften hade han en dolk hängandes i slidan. Inget märkvärdigt, den liknade en vanlig bondes dolk. Rufsigt hår bestyckade hans vårtfyllda ansikte. Denne vidrige man gick fram till Carolus och knäböjde. Carolus insåg att detta var en bonde, och inte någon kunglig springare.

”Ers nåd?”

”I vilket ärende kommer du, underhuggare av det västra riket?”

”Jag är rädd för att jag kommer med nyheter om murens fall, ers nåd.”

Carolus stelnade till. Muren, som stod stolt runt hela riket, västra som östra, norra som södra hade under 300 år då den Exitanska makten funnits, aldrig fallit. Trots chocken så hostade han till och frågade utan att visa några känslor med ansiktet.

”Jasså, och vad får dig att göra detta antagande min gode man?”

”Trakinerna, de har nu tryckt mot västra muren i 2 veckor, om de inte redan tagit sig igenom. De använder sig av magi.”

”Magi?”

”Ja. Svart magi verkar det som ers nåd”
”Om detta, som du säger, är sant. Så måste något göras. Magi har ej utövats sen marcul exit förklarade magi olagligt och man avrättade alla som använde sig av det. Endast portalerna har använts.”
“Må jag tala ers nåd?”
“Ja.”
“Med din tillåtelse, så vet jag ett par starka magiker som överlevde. Det tar nog.. Han avbröts.”
“Nej! Vi har klarat oss så här långt utan demonernas verk. Jag ska sammankalla rådet av de fem upphöjda och sen får vi se hur saker och ting ordnar sig.”
“Jag ber om förlåtelse ers nåd.”
“Du är förlåten. Du må stanna i södra gästrummen denna veckan. Tvekar någon, så visa upp detta sigillet.”
Carolus gav ett sigill till mannen och vinkade ut honom.
Kaladri gick fram till Carolus.
“Jag tycker nästan synd om den stackaren. Dödsdömd för att tala något som verkar vara sanning.”
“Jag är säker på att det ej var sanning svarade Carolus.”
“Men tänk om det är då?”
“För din skull, så visst. Sammankalla ett möte. Så ska du se att det inte är något farligt på gång.”
Kaladri bugade och gick ut ur salen för att säga åt prästerna att påbörja ritualen.
Timmarna gick och i gryningen var förberedelserna klara.
Carolus steg in igenom kyrkoportarna och en lite knubbig figur mötte honom. 
“Ers nåd, portalen är skapad och de andra kungarna väntar.”
“Tack Tavius.” Svarade Carolus. Tavius, prästen framför honom var överstepräst. Han var knubbig och hade den traditionella munkutstyrseln, En brun kappa av något slag. När Carolus tänkte på att håret såg ut som en potta log han lite.
“Ers nåd, är något fel?”
“Nej Tavius. Jag kom bara att tänka på en sak.”
“Jag förstår. Dock är det inte riktigt tid för det min herre.”
“Det förstås.” Carolus nickade och gick vidare. Tavius bugade lite lätt som svar och sa tyst för sig själv
“Och må gud vara på din sida.”

Under samma natt vaknade Tyra upp från sömnen igen.
Tyra kände något i sidan. En fot! Någon puffade till henne lätt med sin fot. Hon ville ställa sig upp snabbt, men hennes kropp sa emot. Istället rullade hon runt lite. Hon försökte då fråga vem det var, lite mumlande, utan 
riktiga ord eller meningar kom istället ur hennes mun.
En röst hördes. En röst av en man, tänkte Tyra. Det lät som en alv. Men vänta! Vad sa han egentligen?
Hon ansträngde sig och lyckades få ur sig ett pip med orden "vad sa du?"
Mannen över henne svarade
“Jag är Dril. Dril Mering.”
Tyra mumlade litet igen. Dril fortsatte då att prata.
“Ta det litet lugnt så blir det snart bra, hade du varit i kontakt med växten länge till så hade 
det varit värre. Jag lyckades få undan dig i tid.” Han tog ett litet andetag och fortsatte:

”Ifall du undrar vem jag, är en skogsalv från staden Inashil. Östra riket. Jag är med andra ord långt hemifrån. Dock så ska jag inte prata nu. Du behöver sova så att effekten försvinner. Sov nu, så ska du se att du är friskare senare.”
Ett par timmar senare vaknade Tyra upp igen. Hon kände sig lättad när hon märkte att hon kunde röra på sig igen. Hon satte sig upp och såg då en brasa och en rygg mellan henne och brasan. Det var långt in på natten. Hon drog upp svärdet ur sin slida och började smyga mot brasan.
“Skulle det vara för mycket begärt att du skulle lägga ner den där?” Frågade en bekant röst.
“Vem är du?” Frågade Tyra.
“Jag är Dril. Du kommer inte ihåg?” Hon kom då ihåg vad som hänt tidigare.
“Jo nu gör jag det. Dril, alven från den östra riket. Vad gör du här om jag får fråga?”
Dril vände sig om och svarade
“Det är en lång historia.”
“Långa historier brukar vara spännande, och jag har tid.” Svarade hon.
“Vad jag såg av de där spåren, lämnade efter ett par Groker, så har du inte tid.”
Tyra häpnade och tänkte "Hur kunde jag glömma det?"
“Men, fortsatte Dril, jag är villig att berätta. Jag kan även hjälpa dig med din häst. Dock så vill jag veta vem du är.”
Något i Tyra sa att hon kunde lita på denne man, vars ansikte var insvept i skugga.
“Okej, men vi räddar hästen först!” Begärde Tyra.
“Visst.” Svarade han kort.
Tyra gick fram till brasan för att ta en pinne att använda som fackla.
“Vi måste ju se för att kunna spåra.” Sa Tyra och blinkade, samtidigt som hon tänkte att de knappast syntes i mörkret.
“Onödigt.” Sa Dril. Han lyfte på handen och slog till lite med fingrarna med armen riktad mot facklan. Facklan blåstes ut.
Han tog upp en stav från marken framför sig. Svepte med ena handen över den och då slog en blå flamma upp ur den. Han såg på henne genom lågan och sa

“Trevligt att träffas. För att vara artig så kan jag börja med att introducera mig själv. Jag är Dril, tredje gradens eldmagiker.” Ett finurligt leende lekte på hans läppar
Tyra fick för första gången se hans ansikte. Det var väldigt kurvigt, och blekt. Hans hår var kort och brunt. Blåa ögon och buskiga ögonbryn följde. På hakan växte ett långt brun-grått skägg. Samtalet som Dril påbörjat dog snabbt ut och de började följa spåren istället. Efter att ha vandrat i ett par timmar tog äntligen spåren slut. En grottöppning visade sig framför dem, likt gapet av en Kwal var öppningen stor och visade flera sylvassa tänder. Tyra rusade in i grottan och försvann in i skuggorna. Dril suckade och tänkte "Hon är död. För ivrig, ger sig in på deras hemmaplan." Han satte sig utanför och väntade.
Tyra vandrade längre och längre in i grottan. Det var nu för mörkt, även för hennes nattvana ögon att se. Hon såg bakåt. Då hon inte såg något så ropade hon. Inget svar. 
“Jaja, han är inte den enda som bär på hemliga trick.” Sa hon tyst för sig själv.
Hon plockade upp något ur sitt bälte. "FOFF" lät det när en explosion av eld for upp från föremålet, vilket visade sig vara en runsten. Runstenarna var gamla, hundratals år från den tiden som första gradens magi utövades. Runstenarna var enligt rykten, fångade själar.
Tyra hörde plötsligt något. Krigstrummor lät det som. Tanken slog henne dock att det kunde vara offertrummor också. Därför började hon småspringa mot ljudet.
Ett ljus dök upp långt bort i gången hon nu var i. Allt eftersom hon kom närmare syntes ljuset tydligare. Tillräckligt nära, såg hon en hel sal. Häpnadsväckande tänkte hon. Hon hade hittat ett gronktillhåll! Hon såg stora uthuggna figurer som föreställde deras gudar. Vid närmare eftertanke så var hela salen uthuggen direkt från berget. Själva stället var så stort att det krävdes flera hundra facklor för att lysa upp salen.
Aldrig hade hon hört talas om något liknande. Groker var stamkreatur. Men detta var en stad! Organiserad var den också. Plötsligt fick hon syn på en öppen plats. Groker. Ett tiotal av dem. Något var annorlunda med dem. De övade fältövningar, och de glänste.. Rustningar? Detta var inte likt dem. Hennes uppmärksamhet avleddes då hon fick syn på sin häst. ”Var den död?” Det kunde hon inte se. Inte heller kunde hon ta sig närmare utan att bli upptäckt och få en hel stad efter sig.
Hon fick precis syn på en staty hon kände igen. Relativt nybyggd såg den ut att vara också. Hennes koncentration på var hon sett ansiktet stördes då hon hörde något bakom sig och hoppade till litet då hon redan var spänd.
Detta var inte bra. Groker närmade sig och de verkade veta att hon var där. Hon drog upp sin båge och siktade mot en Grok. Hon drog en pil från sitt koger och lade försiktigt mot bågsträngen. Plötsligt släppte hon efter, en Grok hade nämligen pekat mot henne och frustat. Ett splatt hördes när pilen borrade sig genom Grokens pannben. Den hann inte ens skrika, men tyvärr såg en annan Grok vad som hände och det började strömma till en massa Groker från alla håll. Tyra kämpade på bra och lyckades döda eller skadeskjuta flera av de fula bestarna som var på väg. Det var dock inte särskilt bra för henne att just träffarna tydligen inte sårade så bra som hon hoppats. Grokerna kom allt närmare och närmare. Till slut kastade hon bågen på marken och drog upp svärdet samtidigt som hon vrålade. En dans i svärd och sparkar påbörjades, ännu ett par Groker blev slaktade.
Tyra's styrka började dock försvagas allt eftersom striden fortgick och hon insåg även att turen inte skulle hålla hur länge som helst. Mer och mer Groker strömmade genom grottgångarna mot henne. Precis som hon skulle ge upp hörde hon en röst. Rösten ekade genom hela grottan och Grokerna backade undan. En väg mellan dem öppnades. Tyra såg ett ljus långt bort i gången närma sig..