themagichands

Carolus stirrade på Tyra och hon stirrade tillbaka på honom. Tyra skulle precis säga något när Carolus avbröt henne.
”Men vad i hells förbannade mardrömmar, ut ur mitt huvud!” Skrek han nästan.
”Ers höghet, vad menar du? Jag hörde er nyss prata med er själv.” Sa Tyra.
”Och era ögon var vita och sedan rullade de tillbaka.” tillade Bial som stod en bit från Tyra.
”Jasså. Jag trodde det var en dröm. Sa Carolus”
”Varför trodde du det?” Frågade Bial.
”För att jag nyligen såg Tyra komma och rädda mig.”
Bial och Tyra stod tysta och betraktade den slitna unge mannen framför dem. Han hade trasiga kläder och påsar under ögonen. Han såg verkligen inte ut som en kung, inte heller ung för den delen.
”Och Tyra. Det finns en sak jag behöver prata med dig om sen.” Sa Carolus.
”Vadå?” Frågade Tyra.
”Sedan. Det kommer snart en man med nycklar. Övermanna honom och lås upp för mig.”

De gömde sig i andra sidan rummet och väntade, strax kom mannen, som Carolus sagt skulle komma. Han ställde sig framför cellen och sträckte fram kontraktet ihop med en penna.
”Så där ers höghet. Kontraktet väntar.”
Tyra knackade mannen på axeln med sitt svärd. Han vände sig om och med ett svep drog han även upp sitt svärd.
”Åh en vacker ung dam. Dig ska jag nog ha roligt med.”
”Det kan du glömma, avskum!”
”Du kan mig icke besegra ty jag bär Gurande.”
Samtidigt som de slogs och konverserade smög Bial bakom mannens rygg. Han tog nycklarna som hängde i hans bälte och låste upp cellen till Carolus.
Mannen slog bort svärdet för Tyra och siktade med svärdet mot hennes hjärta. Ett gällt skri tjöt genom fängelsehålan när Gurande borrades genom hennes hjärta.
En blixt for från Carolus hand och träffade mannen i ryggen. Han föll livlös ner på marken jämte Tyra. Bial sprang då fram till Tyra och föll på knä. Han grät över hennes döda kropp. Carolus la en hand på Bials axel.
”Tyvärr, hon är död. Vi måste fortsätta.”
Carolus fick inget till svar. Istället reste sig bara Bial och gick bort en bit och ställde sig med det förtvivlade ansiktet begravt i händerna. Carolus satte sig på huk jämte Tyra och tog en av hennes händer i sina.
”Vila i frid Tyra Exit, min syster.” Viskade han.
Carolus stängde ögonlocken och gick sen bort till Bial.
”Vi måste gå nu, vakterna kommer snart.” Sa Carolus.
”Du har rätt. Jag vet knappt vad jag ser i henne, jag känner henne inte ens. Jag känner ingen sorg.” Han fortsatte.

”Det känns som att något, eller någon har tagit över min kropp.”
Precis som Carolus skulle öppna munnen så föll Bial ihop ner på golvet. Han skakade rejält och ögonen rullade över för att endast visa ögonvitan. Carolus stod förstelnad då han inte visste vad han skulle göra. Han observerade bara att Bial bli allt värre. Slem for upp ur halsen och svetten rann ner för hans panna. Håret ramlade av hans huvud och väsande ljud kom ut ur hans mun. När huvudet började byta form visste Carolus att han måste göra något. Han plockade upp ett närliggande svärd och högg mot Bial. När svärdet träffade skinnet så splittrades det i ett stort antal flisor. Carolus stod bara och såg förbryllat på det svärdhandtag han hade i handen. Han väcktes snart av sitt transtillstånd utav en mullrande röst.
”Jag är Enibael, 3:e blodsutgjutare av den Sataniskurska orden. Din undergång.
Bial fanns inte längre. På hans plats var en hund. En hund med långa starka klor och tänder. Inga öron hade den heller, på dess plats var två ståtliga horn. Den var också pälsfri och röd. Den såg blodig ut. Gapet var fyllt med eld som sipprade ut lite när den pratade. Carolus kände genast igen denna varelse från de gamla sagorna han har hört. Det var en demon, just denna demon var döpt till Enibael men även kallad jägaren. Det var den som jagade själar för att lämna åter till sin konung Satanikus.
”Får jag fråga vad syftet till din visit är o höge Enibael?” Sa Carolus. Han visste redan att den var ute efter honom. Dock visste han också att demoner har ett stort ego som gjorde att de gärna berättade deras geniala planer och därför försökte han uppehålla den i hopp om att klura ut något.
”Vad jag gör här? Svarade Enibael och fortsatte. Jag är här för att skörda din själ. Det är en del i Satanikus plan för denna värld.”
”Vad exakt är hans plan?”
”Å förbannade gud vad du är efterbliven för att vara en kung.” Enibael suckade och fortsatte.

”Jaja det skadar väl inte att berätta då du ska dö snart ändå. Ska jag börja?”
”Gärna, ska jag dö vill jag gärna veta vad min död åstadkommer.”
”Som du vet så invaderar Lakinerna er. Men vad du inte vet, är att de endast är bönder i spelet. De samarbetar med oss demoner och det är därför de kunde ta sig igenom er mur. Du kanske vill veta vad demonerna tjänar på detta?
”Ja tack.” Sa Carolus bestämt medan han letade efter en svaghet på demonen. Eller en flyktväg.
”Då fortsätter jag. För flera hundra år sen när den första Exitanen föddes så höll vi på att ta oss in i er plan av existens. När vi väl lyckats så förvisade han oss, med hjälp av släktets magi och svärdet Gurande. Han ingöt svärdet med ljus magi vilket fick Satanikus att återvända till sitt plan. Den ljusa magin fick även halvänglarna att komma in i denna världen. De drev ut de sista demonerna. Oduglingar, om jag hade fått vara med. Då hade de vart andra bullar. Demonen log.
”Jag är säker på att du hade klarat av de andra. Jag tror faktiskt att du är den rätta ledaren för er orden. Tänk bara vilket namn, Enibaelusorden.”
”Du är en vis man. Så småningom kommer detta att hända. Möjligen att jag återupplivar dig för att bli min tjänare. Men till dagen. Vi demoner fördrevs och endast halvdemoner har kunnat gå på jorden. Till exempel Dril.”
Nu har saker ännu en gång börjat hända. Portalen är öppen och demoner kan visas här. Bara i mörker dock. När alla Exitaner är utrotade så kan vi visas i även dagsljus. Det är då vi ska slå till. Demonarmėn är redo att ta Lakinerna och sedan resten av jorden. Ett simpelt dubbelspel helt enkelt.
”Oj ni har allt genomtänkt märker jag.”
”Ja. Du ser den flickan där borta? Hon bär en demon i magen. Det är den som en dag kommer släppa in oss hit”, Demonen log ondskefullt och fortsatte ”men nu är det tid att du dör.”
”Du glömmer en sak demon. Du har precis berättat hur jag kan förgöra dig.
Carolus plockade upp Gurande och fick svärdet att börja blänka genom magi. Snart sken det i hela fängelsehålan och demonen började brinna.
”Människa! Din själ kommer en dag att vara min.” Det var demonens sista ord innan den var försvunnen.