themagichands

Demonen var borta och hade lämnat Bials kropp efter sig. Bial gav stönade lite men ryckte sen upp sig för att ställa sig på ett par vingliga fötter.Demonen var borta och hade lämnat Bials kropp efter sig. Bial gav stönade lite men ryckte sen upp sig för att ställa sig på ett par vingliga fötter.</div>Demonen var borta och hade lämnat Bials kropp efter sig. Bial gav stönade lite men ryckte sen upp sig för att ställa sig på ett par vingliga fötter.  
 “Vad hände?” Sa han när han såg en liten hög med aska jämte sig.
 “Du förvandlades till demonen Enibael.” Svarade Carolus kort.
 “Jag förstår inte, Hur gick det till?”
 “Skulle jag veta det så hade jag berättat, men jag vill verkligen ut härifrån nu. Du har förvandlats en gång, och det kan hända igen. Tur nog fick jag reda på att de endast kan visas i mörker. Än så länge.”
 “Är de flera alltså? Och vad menar du med än så länge?”
 “Han har pratat om en annan som finns i detta existensplanet. Men jag tror att det finns fler. Om jag och Tyra dör kommer en demoninvasion inledas, vi Exitaner är nämligen vad som står mellan dem och denna världen. De<script src="/js/tinymce/themes/advanced/langs/sv.js" type="text/javascript"><!--mce:0--></script><script src="/js/tinymce/plugins/imagehandler/langs/sv.js" type="text/javascript"><!--mce:1--></script> kan vandra i ljus med oss ur leken.”
 “Varför just er?”
 “Den första i Exit-släktet förvisade demonerna och svor att ingen demon ska se ljuset så länge Exit’s blod lever kvar i människan.”
 “Okej. Detta låter lite förvirrande, så vi tar det senare. Vi går väl nu, men vart ska vi?”
 “Dit vägarna tar oss. Mitt öde är att ligga lågt, för att ännu en gång leda Exit-släktet till tronen.”
 “Hmm det låter väl bra”
De började gå västerut, för att ta sig igenom den fallna muren och vidare genom Lakinernas land. Det skulle de aldrig misstänka tänkte Carolus.
 “Hur är du påverkad av Tyras död, jag hörde dig viska något om att hon var din syster? Frågade Bial.
 ”Jag sörjer henne i tystnad. Hon var en krigare värd något större än att fällas tårar över. Svarade Carolus och tänkte: "Men gud, kan han aldrig vara tyst?" 

Deras vandring pågick i timmar och Carolus trodde att han skulle bli galen. Till slut nådde de en tallskog vars mark var olik landskapet skogen stod i. Marken var mest lik en grusöken, den var sprucken och kruttorr, men på något underligt vis fanns där tydligen växtlighet. Det faktum att tallarna inte heller liknade vanliga tallar slog varken Carolus eller Bial. Att det växte frukt på vissa tallar såg de inte.
Efter att ha vandrat i skogen i ett litet tag, utan minsta terrängförändring hörde de ett ljud. Knakande ljud ifrån trädtopparna.
Plötsligt började det regna gouronötter från träden. Gouronötter kände de lätt igen på deras ovala gröna, hårda skal. Inuti var det annars en väldigt proteinrik och saftig frukt. Den sågs sällan vild. Den var alltså oftast odlad.
Bial sprang till närmaste tall och kramade om den så att han kom så nära som möjligt. Carolus drog upp Gurande och klöv nötterna till sitt försvar. Men de var för många. Han fick en nöt i huvudet och föll ihop medvetslös. Strax efter att han fallit ihop slutade nötterna att falla. Bial lade då märke till att nötterna bara hade fallit över dem, och att de verkade ha fallit just för att träffa Carolus. Hans funderingar bröts utav sitt öra som snappade upp ett ljud, en viskning. Han tittade upp och såg mänskliga figurer svinga sig i rep fram och tillbaka mellan tallarna, de klättrade neråt. Män kom även från sidorna, med höjda spjut och bågar.
De stod nu i en ring runt Bial.
 “Til öq cy?” Sa en man
 “Ursäkta men jag förstår inte. Sa Bial.
Mannen vände sig mot en annan och sa.
 “Tec faq to lic gumul?”
 “Rlökk Sokk gumul ubg cqe loc gumul sokk zåm loctosrkar. Se com emcqe ubjrä.” Svarade den andra snabbt. 
Bial slogs ner innan han hann öppna munnen.
Carolus öppnade ögonen. Över sig såg han en trädkronor upplysta av en orange himmel. Det var skymning.
 “Jag har förstått att ni pratar språket av de upphöjda?” Sa en röst bakom honom med ett frågande tonfall.
Carolus försökte vända sig om, men märkte att kroppen var förlamad.
 “Jag förstår vad du säger, om det är vad du frågar?” Frågade Carolus.
 “Bra. Nu vill jag veta vem du är.”
 “Jag är Carolus Exit, kung över västra riket. Vem är du?”
 “Exit. Det namnet känner jag igen. Någon med namnet Ovious Exit har talat i mina visioner om en son som skall ha vårt beskydd. Mitt namn är Leqyr.”
 “Det är min far! Lever han?”
 “Det är bortom min kännedom. Men om du är en kung. Må jag fråga vad du har för ärende här?”
 “Ett folkslag som heter Lakinerna har med hjälp av demoner dödat nästan hela Exit-släktet och därmed tagit kontroll över vårat kungadöme. Jag är på flykt för att samla ihop en armé.”
 “Intressant. Lakinerna är bortom min förståelse. Men demoner i samarbete med ett folkslag är något jag har varit med om.
 “Jasså, får man fråga i vilket sammanhang?
 “Du förstår. Min stam Emso har under 300 år krigat mot stammen Imo i östra delen av denna skog. De har hjälp av demonen Enidon som förstärker deras styrka till deras tredubbla. Vi är skogens vakter och skyddar omvärlden från att få detta folk över sig.”
 “Hur kan det komma sig att denna skog har lyckats vara undangömd såhär länge? Kartan visar på öken här.”
 “Det beror på två olika växter. Konya och boromba. Konyan har en effekt på hjärnan som gör att man glömmer bort vad som hänt det senaste dygnet. Det ger även en minnesformande effekt så att vi genom Borombans transtillstånd kan ge falska minnen, inom en viss tidsram då förståss.
 “Jaha. Är det en behandling jag kan vänta mig?”
 “Det är något jag ej kan avgöra i tillfället. Du kan visa dig vara användbar för oss.”
 “Hur då?”
 “Du söker en armé. Du har ett väl känt demondräpande svärd.”
 “Om jag har tolkat detta rätt. Dödar jag demonen så vinner jag er till min sida i kriget?”
 “Korrekt.”
 “Då finns ingen tid att förlora!”
 “Jäkta inte unge man. En kamp är lätt förlorad utan strategi.”
 “Mycket sant. Har du någon karta över skogen?”
 “Faktiskt så har jag det.”
Leqyr vände sig om och sa till en vakt att hämta kartan över skogen. Vakten var strax tillbaka, Carolus som märkte att han kunde röra sig igen slog sig då ner tillsammans med Leqyr och två av hans, förmodligen närmsta generaler, runt kartan. Efter att ha observerat kartan i en liten stund märkte han ut ett par olika landsmärken.
 “Nu behöver jag bara veta er och deras stridsteknologi. Sa han
 “Vi har yxor, sköldar, spjut, bågar, nötter, olja och olika gifter till vårt förfogande. Vårt mansantal ligger på 1500 man. Sa den ena mannen.
 “Fienden har 5000 man utrustade med svärd, hillebarder, hästar, lansar, armborstar, rustningar och demonen såklart. Sa den andra mannen.
 “Detta kan bli en av de tuffaste strider jag har stött på.” Sa Carolus och började fundera över landmärkena han märkt ut.
 “Nog är det tuffa strider som väntar.” Sa Leqyr.
 “Dock har jag en idé. Du ser detta bergspasset här? Och den där floden?” Carolus pekade ut de två ställena.
 “Ja vad är det med dem?”
 “Floden är vår första etapp. Där måste vi få tag på hästar, detta gör vi genom att ha femtio nötkastare uppe i träden samt etthundra bågskyttar och spjutmän lite längre bort. När en spejarpatrull kommer tar vi dess hästar. Vi tar en fånge och låter den fly vid bergspasset.
 “Det låter bra, bortsett ifrån att mitt folk inte kan rida.”
 “Det är inte nödvändigt, det är främst ett lockbete. Fienden vill knappast att vi ska dela ett övertag.”
 “Jasså. Jo det låter vettigt. Vad gör vi sen?”
 “Jag vill att hela passet ska vara dränkt utav olja, samt en halvcirkel på fiendens sida utav öppningen. Uppe på klippsidorna vill jag ha tvåhundrafemtio bågskyttar på vardera sidan. Tvåhundrafemtio yxmän skulle också vara bra. femhundra spjutmän står redo att gå in ifrån våran sida av passet när elden har lugnat sig.”
 “Du är verkligen en klok man. Vi har tur som har dig här. Går detta vägen så kan vi leverera nådastöten på fienden. Om inte, dör vi i strid åtminstone!”
 “Då är det bara att slå till så snart som möjligt. När tar sig nästa patrull sig över floden?”
 “Om två dygn från nu. Sa den en av männen
 “Bra. Sätt femhundra män på att jobba på bergspasset, förbered även flodöverfallet.”
 “Jag ska ge ut ordern.” Mannen gick ut ur hyddan och började samla ihop lite män.
 “Du där, se till att hålla spejarna sysselsatta.”
 “Ska ske.” Sa den andra mannen.
 “En sak jag ej har förstått kung Carolus, du litar så starkt på oss. Ändå är det vi som tagit dig och din vän till fånga.”
 “Jag kan ju säga så, att jag har inget att förlora. Hade jag släppts fri hade jag gått miste om en möjlig början till en armé.”
 “Sant. Jag tackar dig ändå för ditt mod. Jag hoppas att allt detta går vägen.”
 “Jag hade nästan glömt bort min kära resvän kom jag på. Är det för mycket begärt att ha honom nersövd?”
 “Varför vill du det?”
 “Jo han har ett stort problem. Med sin babblande mun.”
 “Visst det kan ordnas.” Skrattade Leqyr fram.
Carolus skrattade tillbaka och dagen fortsatte med god mat och dryck för de två ledarnaDemonen var borta och hade lämnat Bials kropp efter sig. Bial gav stönade lite men ryckte sen upp sig för att ställa sig på ett par vingliga fötter.</div>Demonen var borta och hade lämnat Bials kropp efter sig. Bial gav stönade lite men ryckte sen upp sig för att ställa sig på ett par vingliga fötter.  
 “Vad hände?” Sa han när han såg en liten hög med aska jämte sig.
 “Du förvandlades till demonen Enibael.” Svarade Carolus kort.
 “Jag förstår inte, Hur gick det till?”
 “Skulle jag veta det så hade jag berättat, men jag vill verkligen ut härifrån nu. Du har förvandlats en gång, och det kan hända igen. Tur nog fick jag reda på att de endast kan visas i mörker. Än så länge.”
 “Är de flera alltså? Och vad menar du med än så länge?”
 “Han har pratat om en annan som finns i detta existensplanet. Men jag tror att det finns fler. Om jag och Tyra dör kommer en demoninvasion inledas, vi Exitaner är nämligen vad som står mellan dem och denna världen. De kan vandra i ljus med oss ur leken.”
 “Varför just er?”
 “Den första i Exit-släktet förvisade demonerna och svor att ingen demon ska se ljuset så länge Exit’s blod lever kvar i människan.”
 “Okej. Detta låter lite förvirrande, så vi tar det senare. Vi går väl nu, men vart ska vi?”
 “Dit vägarna tar oss. Mitt öde är att ligga lågt, för att ännu en gång leda Exit-släktet till tronen.”
 “Hmm det låter väl bra”
De började gå västerut, för att ta sig igenom den fallna muren och vidare genom Lakinernas land. Det skulle de aldrig misstänka tänkte Carolus.
 “Hur är du påverkad av Tyras död, jag hörde dig viska något om att hon var din syster? Frågade Bial.
 ”Jag sörjer henne i tystnad. Hon var en krigare värd något större än att fällas tårar över. Svarade Carolus och tänkte: "Men gud, kan han aldrig vara tyst?" 

Deras vandring pågick i timmar och Carolus trodde att han skulle bli galen. Till slut nådde de en tallskog vars mark var olik landskapet skogen stod i. Marken var mest lik en grusöken, den var sprucken och kruttorr, men på något underligt vis fanns där tydligen växtlighet. Det faktum att tallarna inte heller liknade vanliga tallar slog varken Carolus eller Bial. Att det växte frukt på vissa tallar såg de inte.
Efter att ha vandrat i skogen i ett litet tag, utan minsta terrängförändring hörde de ett ljud. Knakande ljud ifrån trädtopparna.
Plötsligt började det regna gouronötter från träden. Gouronötter kände de lätt igen på deras ovala gröna, hårda skal. Inuti var det annars en väldigt proteinrik och saftig frukt. Den sågs sällan vild. Den var alltså oftast odlad.
Bial sprang till närmaste tall och kramade om den så att han kom så nära som möjligt. Carolus drog upp Gurande och klöv nötterna till sitt försvar. Men de var för många. Han fick en nöt i huvudet och föll ihop medvetslös. Strax efter att han fallit ihop slutade nötterna att falla. Bial lade då märke till att nötterna bara hade fallit över dem, och att de verkade ha fallit just för att träffa Carolus. Hans funderingar bröts utav sitt öra som snappade upp ett ljud, en viskning. Han tittade upp och såg mänskliga figurer svinga sig i rep fram och tillbaka mellan tallarna, de klättrade neråt. Män kom även från sidorna, med höjda spjut och bågar.
De stod nu i en ring runt Bial.
 “Til öq cy?” Sa en man
 “Ursäkta men jag förstår inte. Sa Bial.
Mannen vände sig mot en annan och sa.
 “Tec faq to lic gumul?”
 “Rlökk Sokk gumul ubg cqe loc gumul sokk zåm loctosrkar. Se com emcqe ubjrä.” Svarade den andra snabbt. 
Bial slogs ner innan han hann öppna munnen.
Carolus öppnade ögonen. Över sig såg han en trädkronor upplysta av en orange himmel. Det var skymning.
 “Jag har förstått att ni pratar språket av de upphöjda?” Sa en röst bakom honom med ett frågande tonfall.
Carolus försökte vända sig om, men märkte att kroppen var förlamad.
 “Jag förstår vad du säger, om det är vad du frågar?” Frågade Carolus.
 “Bra. Nu vill jag veta vem du är.”
 “Jag är Carolus Exit, kung över västra riket. Vem är du?”
 “Exit. Det namnet känner jag igen. Någon med namnet Ovious Exit har talat i mina visioner om en son som skall ha vårt beskydd. Mitt namn är Leqyr.”
 “Det är min far! Lever han?”
 “Det är bortom min kännedom. Men om du är en kung. Må jag fråga vad du har för ärende här?”
 “Ett folkslag som heter Lakinerna har med hjälp av demoner dödat nästan hela Exit-släktet och därmed tagit kontroll över vårat kungadöme. Jag är på flykt för att samla ihop en armé.”
 “Intressant. Lakinerna är bortom min förståelse. Men demoner i samarbete med ett folkslag är något jag har varit med om.
 “Jasså, får man fråga i vilket sammanhang?
 “Du förstår. Min stam Emso har under 300 år krigat mot stammen Imo i östra delen av denna skog. De har hjälp av demonen Enidon som förstärker deras styrka till deras tredubbla. Vi är skogens vakter och skyddar omvärlden från att få detta folk över sig.”
 “Hur kan det komma sig att denna skog har lyckats vara undangömd såhär länge? Kartan visar på öken här.”
 “Det beror på två olika växter. Konya och boromba. Konyan har en effekt på hjärnan som gör att man glömmer bort vad som hänt det senaste dygnet. Det ger även en minnesformande effekt så att vi genom Borombans transtillstånd kan ge falska minnen, inom en viss tidsram då förståss.
 “Jaha. Är det en behandling jag kan vänta mig?”
 “Det är något jag ej kan avgöra i tillfället. Du kan visa dig vara användbar för oss.”
 “Hur då?”
 “Du söker en armé. Du har ett väl känt demondräpande svärd.”
 “Om jag har tolkat detta rätt. Dödar jag demonen så vinner jag er till min sida i kriget?”
 “Korrekt.”
 “Då finns ingen tid att förlora!”
 “Jäkta inte unge man. En kamp är lätt förlorad utan strategi.”
 “Mycket sant. Har du någon karta över skogen?”
 “Faktiskt så har jag det.”
Leqyr vände sig om och sa till en vakt att hämta kartan över skogen. Vakten var strax tillbaka, Carolus som märkte att han kunde röra sig igen slog sig då ner tillsammans med Leqyr och två av hans, förmodligen närmsta generaler, runt kartan. Efter att ha observerat kartan i en liten stund märkte han ut ett par olika landsmärken.
 “Nu behöver jag bara veta er och deras stridsteknologi. Sa han
 “Vi har yxor, sköldar, spjut, bågar, nötter, olja och olika gifter till vårt förfogande. Vårt mansantal ligger på 1500 man. Sa den ena mannen.
 “Fienden har 5000 man utrustade med svärd, hillebarder, hästar, lansar, armborstar, rustningar och demonen såklart. Sa den andra mannen.
 “Detta kan bli en av de tuffaste strider jag har stött på.” Sa Carolus och började fundera över landmärkena han märkt ut.
 “Nog är det tuffa strider som väntar.” Sa Leqyr.
 “Dock har jag en idé. Du ser detta bergspasset här? Och den där floden?” Carolus pekade ut de två ställena.
 “Ja vad är det med dem?”
 “Floden är vår första etapp. Där måste vi få tag på hästar, detta gör vi genom att ha femtio nötkastare uppe i träden samt etthundra bågskyttar och spjutmän lite längre bort. När en spejarpatrull kommer tar vi dess hästar. Vi tar en fånge och låter den fly vid bergspasset.
 “Det låter bra, bortsett ifrån att mitt folk inte kan rida.”
 “Det är inte nödvändigt, det är främst ett lockbete. Fienden vill knappast att vi ska dela ett övertag.”
 “Jasså. Jo det låter vettigt. Vad gör vi sen?”
 “Jag vill att hela passet ska vara dränkt utav olja, samt en halvcirkel på fiendens sida utav öppningen. Uppe på klippsidorna vill jag ha tvåhundrafemtio bågskyttar på vardera sidan. Tvåhundrafemtio yxmän skulle också vara bra. femhundra spjutmän står redo att gå in ifrån våran sida av passet när elden har lugnat sig.”
 “Du är verkligen en klok man. Vi har tur som har dig här. Går detta vägen så kan vi leverera nådastöten på fienden. Om inte, dör vi i strid åtminstone!”
 “Då är det bara att slå till så snart som möjligt. När tar sig nästa patrull sig över floden?”
 “Om två dygn från nu. Sa den en av männen
 “Bra. Sätt femhundra män på att jobba på bergspasset, förbered även flodöverfallet.”
 “Jag ska ge ut ordern.” Mannen gick ut ur hyddan och började samla ihop lite män.
 “Du där, se till att hålla spejarna sysselsatta.”
 “Ska ske.” Sa den andra mannen.
 “En sak jag ej har förstått kung Carolus, du litar så starkt på oss. Ändå är det vi som tagit dig och din vän till fånga.”
 “Jag kan ju säga så, att jag har inget att förlora. Hade jag släppts fri hade jag gått miste om en möjlig början till en armé.”
 “Sant. Jag tackar dig ändå för ditt mod. Jag hoppas att allt detta går vägen.”
 “Jag hade nästan glömt bort min kära resvän kom jag på. Är det för mycket begärt att ha honom nersövd?”
 “Varför vill du det?”
 “Jo han har ett stort problem. Med sin babblande mun.”
 “Visst det kan ordnas.” Skrattade Leqyr fram.
Carolus skrattade tillbaka och dagen fortsatte med god mat och dryck för de två ledarna.

Carolus stirrade på Tyra och hon stirrade tillbaka på honom. Tyra skulle precis säga något när Carolus avbröt henne.
”Men vad i hells förbannade mardrömmar, ut ur mitt huvud!” Skrek han nästan.
”Ers höghet, vad menar du? Jag hörde er nyss prata med er själv.” Sa Tyra.
”Och era ögon var vita och sedan rullade de tillbaka.” tillade Bial som stod en bit från Tyra.
”Jasså. Jag trodde det var en dröm. Sa Carolus”
”Varför trodde du det?” Frågade Bial.
”För att jag nyligen såg Tyra komma och rädda mig.”
Bial och Tyra stod tysta och betraktade den slitna unge mannen framför dem. Han hade trasiga kläder och påsar under ögonen. Han såg verkligen inte ut som en kung, inte heller ung för den delen.
”Och Tyra. Det finns en sak jag behöver prata med dig om sen.” Sa Carolus.
”Vadå?” Frågade Tyra.
”Sedan. Det kommer snart en man med nycklar. Övermanna honom och lås upp för mig.”

De gömde sig i andra sidan rummet och väntade, strax kom mannen, som Carolus sagt skulle komma. Han ställde sig framför cellen och sträckte fram kontraktet ihop med en penna.
”Så där ers höghet. Kontraktet väntar.”
Tyra knackade mannen på axeln med sitt svärd. Han vände sig om och med ett svep drog han även upp sitt svärd.
”Åh en vacker ung dam. Dig ska jag nog ha roligt med.”
”Det kan du glömma, avskum!”
”Du kan mig icke besegra ty jag bär Gurande.”
Samtidigt som de slogs och konverserade smög Bial bakom mannens rygg. Han tog nycklarna som hängde i hans bälte och låste upp cellen till Carolus.
Mannen slog bort svärdet för Tyra och siktade med svärdet mot hennes hjärta. Ett gällt skri tjöt genom fängelsehålan när Gurande borrades genom hennes hjärta.
En blixt for från Carolus hand och träffade mannen i ryggen. Han föll livlös ner på marken jämte Tyra. Bial sprang då fram till Tyra och föll på knä. Han grät över hennes döda kropp. Carolus la en hand på Bials axel.
”Tyvärr, hon är död. Vi måste fortsätta.”
Carolus fick inget till svar. Istället reste sig bara Bial och gick bort en bit och ställde sig med det förtvivlade ansiktet begravt i händerna. Carolus satte sig på huk jämte Tyra och tog en av hennes händer i sina.
”Vila i frid Tyra Exit, min syster.” Viskade han.
Carolus stängde ögonlocken och gick sen bort till Bial.
”Vi måste gå nu, vakterna kommer snart.” Sa Carolus.
”Du har rätt. Jag vet knappt vad jag ser i henne, jag känner henne inte ens. Jag känner ingen sorg.” Han fortsatte.

”Det känns som att något, eller någon har tagit över min kropp.”
Precis som Carolus skulle öppna munnen så föll Bial ihop ner på golvet. Han skakade rejält och ögonen rullade över för att endast visa ögonvitan. Carolus stod förstelnad då han inte visste vad han skulle göra. Han observerade bara att Bial bli allt värre. Slem for upp ur halsen och svetten rann ner för hans panna. Håret ramlade av hans huvud och väsande ljud kom ut ur hans mun. När huvudet började byta form visste Carolus att han måste göra något. Han plockade upp ett närliggande svärd och högg mot Bial. När svärdet träffade skinnet så splittrades det i ett stort antal flisor. Carolus stod bara och såg förbryllat på det svärdhandtag han hade i handen. Han väcktes snart av sitt transtillstånd utav en mullrande röst.
”Jag är Enibael, 3:e blodsutgjutare av den Sataniskurska orden. Din undergång.
Bial fanns inte längre. På hans plats var en hund. En hund med långa starka klor och tänder. Inga öron hade den heller, på dess plats var två ståtliga horn. Den var också pälsfri och röd. Den såg blodig ut. Gapet var fyllt med eld som sipprade ut lite när den pratade. Carolus kände genast igen denna varelse från de gamla sagorna han har hört. Det var en demon, just denna demon var döpt till Enibael men även kallad jägaren. Det var den som jagade själar för att lämna åter till sin konung Satanikus.
”Får jag fråga vad syftet till din visit är o höge Enibael?” Sa Carolus. Han visste redan att den var ute efter honom. Dock visste han också att demoner har ett stort ego som gjorde att de gärna berättade deras geniala planer och därför försökte han uppehålla den i hopp om att klura ut något.
”Vad jag gör här? Svarade Enibael och fortsatte. Jag är här för att skörda din själ. Det är en del i Satanikus plan för denna värld.”
”Vad exakt är hans plan?”
”Å förbannade gud vad du är efterbliven för att vara en kung.” Enibael suckade och fortsatte.

”Jaja det skadar väl inte att berätta då du ska dö snart ändå. Ska jag börja?”
”Gärna, ska jag dö vill jag gärna veta vad min död åstadkommer.”
”Som du vet så invaderar Lakinerna er. Men vad du inte vet, är att de endast är bönder i spelet. De samarbetar med oss demoner och det är därför de kunde ta sig igenom er mur. Du kanske vill veta vad demonerna tjänar på detta?
”Ja tack.” Sa Carolus bestämt medan han letade efter en svaghet på demonen. Eller en flyktväg.
”Då fortsätter jag. För flera hundra år sen när den första Exitanen föddes så höll vi på att ta oss in i er plan av existens. När vi väl lyckats så förvisade han oss, med hjälp av släktets magi och svärdet Gurande. Han ingöt svärdet med ljus magi vilket fick Satanikus att återvända till sitt plan. Den ljusa magin fick även halvänglarna att komma in i denna världen. De drev ut de sista demonerna. Oduglingar, om jag hade fått vara med. Då hade de vart andra bullar. Demonen log.
”Jag är säker på att du hade klarat av de andra. Jag tror faktiskt att du är den rätta ledaren för er orden. Tänk bara vilket namn, Enibaelusorden.”
”Du är en vis man. Så småningom kommer detta att hända. Möjligen att jag återupplivar dig för att bli min tjänare. Men till dagen. Vi demoner fördrevs och endast halvdemoner har kunnat gå på jorden. Till exempel Dril.”
Nu har saker ännu en gång börjat hända. Portalen är öppen och demoner kan visas här. Bara i mörker dock. När alla Exitaner är utrotade så kan vi visas i även dagsljus. Det är då vi ska slå till. Demonarmėn är redo att ta Lakinerna och sedan resten av jorden. Ett simpelt dubbelspel helt enkelt.
”Oj ni har allt genomtänkt märker jag.”
”Ja. Du ser den flickan där borta? Hon bär en demon i magen. Det är den som en dag kommer släppa in oss hit”, Demonen log ondskefullt och fortsatte ”men nu är det tid att du dör.”
”Du glömmer en sak demon. Du har precis berättat hur jag kan förgöra dig.
Carolus plockade upp Gurande och fick svärdet att börja blänka genom magi. Snart sken det i hela fängelsehålan och demonen började brinna.
”Människa! Din själ kommer en dag att vara min.” Det var demonens sista ord innan den var försvunnen.

"Vakna min son. Riket behöver dig för att upprätthållas. Du får inte ge upp." sa Ovious
"Men hur? Hur ska jag kunna hålla borta de tre legioner jag hade stationerade i staden? Och hur vet du allt detta?" frågade Carolus
"Tålamod min son. Oddsen må vara emot dig i denna stund, men allt eftersom vi talar närmar sig en kvinnlig krigare. Du behöver henne såväl som hon behöver dig."
"Säg mig far, hur vet du allt detta?"
"Sök långt inom ditt sinne min son. Du har knappt ens skrapat på ytan till alla våra förmågor."
"Det där är inte något svar" sa han bestämt.
"Tiden är inne min son. Det är dags att sluta vara naiv. Allt kommer inte på silverfat, det är saker man måste utforska på egen hand. Ty vad skulle meningen med livet vara ifall du visste allt?"
"Far, du är en vis man och det du säger är rätt. Dock är detta inte tiden för att undanhålla viktig fakta. Riket är på gränsen till utrotning!"
"Nej. Riket kan aldrig dö ut. Riket finns i mitt hjärta, i ditt hjärta och många andras. Riket kommer oavsett vad som händer, alltid att återvända. Olika positioner, olika namn och olika förutsättningar. Gör mig stolt."
"Det är en sak till jag undrar över. Är du död?"
"Svaret är för komplicerat för att förklara."

"Svaret är enkelt. Det finns två möjliga svar på detta."
"Såvitt jag ser det så finns många fler omständigheter än så."
"Svara på min fråga, ja eller nej?"
"Hur mycket jag än skulle vilja säga något av det, så kan jag inte. Ty jag är inte vad du tror jag är."
"Berätta för mig vem du är."

"Jag är du."
"Vad menar du?"
"Vi är en och samma person. Du kanske trodde att du talade med din far. Men allt du har gjort är att tala med dig själv. Ditt minne, dina framtidsvisioner och dina egna tankar. Detta är effektiv magi som drar upp saker du inte vet att du vet. Nu hoppas jag dock att du lyssnar på dig själv och vaknar! Tyra är på väg och hon kan inte klara av detta själv.
Carolus vaknade upp ur sin medvetslöshet. Han satt i sina fängelsehålor. "Åh nej" tänkte han och kröp ihop med handflatan mot pannan. Han stönade, vilket uppmärksammades av en vakt utanför cellen.
"Så äckelkungen har vaknat nu alltså?" Han spottade på honom och kastade lite gamla matrester på honom.
Han skrattade högt och tydligt medan Carolus satt där tyst. Han kämpade emot ilskan som bara ville döda. Han lyckades dock inte, han sköt en blixt mot vakten. Till hans förvåning, slog den emot en skimrande vägg och studsade tillbaka. Blixten studsade tillbaka och Carolus föll till marken. Där låg han i timmar. Vakten, en tjock man kom och gick. Till sist hörde Carolus något ljud.
"Du där!, kung Carolus, jag är här för att rädda dig. Det är två personer som söker efter dig. Tyra och Bial. Jag lovade dem att hitta dig och introducera er."
"Tyra" tänkte Carolus "det hette ju hon som nämndes i min dröm" hans koncentration stördes av en smäll. Han hade försökt spränga upp celldörren med hjälp av magi, vilket misslyckades.
"Ojdå, detta är inte bra." sa mannen.
Man hörde snabba steg i trappan ner mot cellerna. Ner kom vakten som varit där tidigare.
"Försöker du bryta dig ut lille man?" Sa han.
"Ja, och skulle jag ta mig ut skulle du vara den första jag hade dödat." Sa han bitskt.
"Har du lyssnat på dig själv? Detta är anledningen till att magi är bannlyst i riket." Sa vakten.
Plötsligt steg mannen fram från sitt gömställe och knockade vakten medvetslös med ett ganska stort ben. Köttet hade sen länge barskrapats av fängelsehålans många råttor.
Mannen satte sig ner vid vakten, tog upp ett nyckelknippe som han dinglade lite med framför Carolus.
"Detta, ers höghet, detta är magi."
"Skynda dig! Snart kommer mer vakter." fick han till svar.
"Bara en snabb fråga. Vad tjänar jag på det?"
"Du tjänar ett oavhugget huvud!" svarade Carolus bitskt.
"Ojdå. Här är man aggressiv. Jag tror inte att jag vågar släppa ut ett sådant odjur."
" Vad vill du ha?"
"Jag vill ha tio procent av stadskassan, en procent av stadsskatten varje månvarv och diplomatisk immunitet."
"Visst, släpp ut mig nu!"
"Tror du att jag är dum? Kontraktet först.
Han sträckte fram ett färdigt kontrakt där Carolus bara behövde signera. Carolus muttrade och sa.
"Jag behöver en penna."
"Jag som, som trodde jag hade tänkt på allt. Jaja jag ska leta fram en penna, vänta här. Visserligen kan du inte annat, skrockade mannen."
Precis när han tagit sig upp för trapporna började fotsteg närma sig igen. Någon var på väg ner. Carolus försvann ännu en gång in i tankarnas värld.
"Jag vet vem det är!" Briljerade Ovious.
"Vem är det? Frågade Carolus
"Det får du snart se."
"Du vet inte alls."
"Jo det gör jag. Eller nja, vet gör jag inte såklart. Men jag är ganska säker. Dina minnen säger mycket förstår du."
"Ut ur mitt huvud!"
"Inte riktigt säker på att du vill det riktigt. Du skulle förlora medvetandet för alltid."
"Ut!"
"Jag kan byta utseende om du vill." Sa Ovious glatt. 
Hans form skiftades till en kvinnas.
"Oj, den här formen var svår. Du har inte sett henne sen hon var 6 och du var 7. Förresten är det hon som kommer också. Tror jag."
"Omöjligt. Den systern dog i det senaste kriget."
"Skyll inte på mig, det är du som tänker det."
Carolus ögon rullade tillbaka igen, och framför sig såg han kvinnan han precis sett framför sig.

Tyra vaknade upp. Hon tog täcket och virade runt sig, hon kysste Bial lätt och gick för att öppna dörren. Hon stoppades av synen hon fick genom fönstret. Byggnaderna och åkrarna brann. Bials familj låg på marken död, tillsammans med döda groker. Hon vände sig om snabbt och väckte Bial.
"Vad är det min sköna?" Sa han lite trött.
"Farmen. Den är nerbränd!" Svarade hon.
"Jaha", sa Bial och var nära på att somna om, men vaknade upp med ett ryck när orden hade gått in i hjärnan. "Åh nej!"
Han sprang ut för att se det. När han såg sina föräldrar satte han sig ner för att gråta. Tyra var på väg att gå mot honom för att ge tröst. Istället hörde hon en röst bakom sig. Hon vände sig om och såg en blodig grok. Den sa.
"Ej vara rädd. Jag dig inget illa vill."
"Du talar mitt språk? Det kan väl inte groker?"
"Du rätt har. Speciell jag är. Dril gud pratar med mig, han mig ord ge. Han vill du ska veta att du i en stor plan är."
"Vad för plan?"
"Du vara i grottan vår för två dagar sen. Dril magi gjorde. Dril ändra om Bial."
"Ändra hur?"
"Dril ändra Bial så att du nu bära Drils barn. Dril dig göra gravid med demon. Demon av människa född, ur skugga kan vandra. Demon född av människa, halvdemon kallad. Halvdemon nyckeln till världsherravälde. Dril vill du bli drottning."
"Kan du ge Dril ett meddelande?"
"Det jag kan."
"Säg åt honom att fara tillbaka till hell!" Sa hon och sparkade till groken hårt i huvudet så att den svimmade.
Hon gick fram till Bial och la en tröstande hand på axeln, som svar på det lutade han huvudet mot hennes hand. Efter en stund ställde sig Bial upp och sa.
"De må inte ha varit den bästa familjen man kunde ha. Men det var alltid en familj. Jag ska dock inte sörja. Jag ska ge hämnd. Det hade pappa gillat."
"Jag vet exakt hur vi ska kräva din hämnd."
"Hur då?"
"Första steget är att besöka Carolus Exit och berätta vad som finns på hans mark." Hennes ögon glödde av hat.
Bial såg detta och förblev därför tyst, rädd för att hamna i korselden för hennes ilska. Istället började de bege sig i riktning mot Carolus stad.