themagichands

“Förklara dig! Varför sitter du, min trogne man på min tron?” sa Carolus.
Kaladri log sarkastiskt och sa.
“Jasså, så du klarade dig. Då får jag väl ta hand om dig själv då.”
“Vad menar du?”
“Ack, ack min gamle vän, sa Kaladri och betonade "vän". Vi får väl börja med en historielektion då. För 700 år sen tog den Exitanska släkten över ett hertigdöme inom Trakinernas land. Krig började uppstå. Riket, som Exitanerna hade döpt sina land till, växte efter hand och Trakinerna blev allt surare. När magin i riket sen förbjöds så blev riket dömt till att falla. Det är ej okänt att Trakinerna använder mycket magi. Soldater har ingen chans mot en ärkemagiker förstår du. Magiker började även migrera från riket till Trakinerna. Deras styrka växte då. Nu på senare tid har ni kungar i riket blivit svagare. Landet är korrupt och Trakinerna tog chansen. De rekryterade män på insidan, däribland mig. De tog även kontakt med grokernas ledare, Dril.”
“Dril? Den ökände svartmagikern som blev besegrad hundratals år sen?”
“Ja och nej. Drill var en demon som lyckats ta sig in i en människokropp och därför kunde han visa sig även i dagsljus. I varje fall, så lovade Trakinerna honom en kropp i utbyte mot hans hjälp i allt detta.”
“Jag har inte hört något om rörelser från någon demon. Vad håller han på med?”
“Du får se så småningom. Eller, nej du dör ju snart. Glömde nästan det. Men det gör detsamma. till nutid. Det är jag som är hjärnan. Kommer du ihåg när jag försvann för fem veckor sen? Jo jag planterade in explosionsrunor in i västra muren. Förvånansvärt hur dålig bevakning där är. Trakinerna tog sig snabbt igenom. De fick hjälp att starta en portal och skickade då en springare hit. Jag övertalade dig till att lyssna på honom och ta portalen till Gloria för ett möte där ni skulle mördas. Allt hade gått mycket smidigare. Även om jag får lite mer kul på detta sättet.”
“Här ska du inte få något roligt! Om du inte gillar fängelsehålan förstås.”
Han drog sitt silversvärd och tog det i båda sina händer. Beredd att slå till. Kaladri drog sitt svärd och gjorde detsamma. Svärdet var dock inte hans vanliga. Detta var av svart stål med en skalle på parerstaven. Detta svärdet var en så kallad dödsstöt. Ett slag av den upplöste klingan, samtidigt som det sköt ut en dödlig puls genom kroppen rakt in i hjärtat. Förskräckt som Carolus var, undvek han alla slag istället för att parera bort dem. Plötsligt sköt ett minne från hans far in i hans hjärna. Carolus ögon blev blåa och frånvarande. Hans svärd började skina med ett otroligt ljus. En blixt for ut ur hans svärd och träffade Kaladri, som död föll till marken.
Carolus såg förskräckt på svärdet som glimmrade av electriciteten som fortfarande var kvar i det.

Porten slogs upp till tronsalen. In steg Tavius.
“Kaladri, jag hörde något, är du oskadd?” (okej går heller inte att använda. Använd oskadd)
Han tystnade när han såg kroppen ligga på marken. Han släppte sin stav och lät den falla till marken. Han ställde sig så att han skulle hålla balansen även om han fick en hård smäll, samtidigt tog han upp händerna med en lätt böj på armbågarna. Han slog ihop handflatorna och drog dem sakta ifrån varandra och ansträngde sig som om han försökte skilja två tunga föremål från varandra.
“Jag som hoppades att jag skulle slippa ta hand om dig. Du har alltid varit en god man.” sa han.
“Om det är så du känner, så gör inte detta då!” Utbrast Carolus.
“Detta är för ett högre syfte än dig och mig min gamle vän.” Allt eftersom han drog isär händerna blev det ljusare, blixtar började slå från hand till hand. Ett klot började bildas där.
“Jag vet att du är en god man Tavius!”
Carolus ögon rullade över så att endast ögonvitan syntes. Allt blev svart för honom. Strax efter det började han se något igen. Ett ansikte, ett bekant ansikte. Det var Ovious. När denne började prata kände Carolus något. En plötslig smärta och en upplevelse han inte kunde förklara. Han visste att hans far levde, men inte länge till.
“Min son. Lyssna, ty tiden är snart ute. Du måste fly från dessa land för att senare återta makten. För tillfället är det för många element i vårt motstånd. Det är även en sak du borde veta. Den exitanska familjen har genom alla generationer varit speciell. Vi har något som andra inte har. Rättvisa, ledaregenskaper och mycket mer. Men även magi. Koncentrera dig så kommer dina inre hemligheter att låsas upp för dig.”

Bilden dog ut och Carolus ögon rullade tillbaka. Han såg en blixt komma mot honom och tiden tycktes stå stilla. En impuls fick honom att sträcka ut armen och halvt knyta handen. Blixten slog in i hans hand men gjorde inte någon skada. Men blixten fortsatte strömma ifrån Tavius in i Carolus hand. Carolus kände att han började bli trött. Han böjde armen sakta mot sig och sköt ut med den andra armen istället, formad som en näve. En tryckvåg slog mot Tavius och han flög bakåt, blixten slutade.
“Jasså du har lärt dig magi? Sa Tavius och fortsatte. Då ska vi se hur du klarar din armé och min magi på samma gång. ”
Tavius ansträngde sig och gav upp ett högt vrål som ekade över staden. Strax efter började varningsklockan ringa. Trupper hördes utanför tronrummet. Carolus som fortfarande hade armen utsträckt öppnade handen och snärtade till lite lätt så att den tunga bommen föll ner för att stoppa trupperna från att komma igenom.
“Tavius, tror du att jag skulle låta dig komma undan så lätt, efter ditt svek?”
“Nej. I så fall hade jag varit väldigt besviken och min syn på dig under alla dessa år hade varit fel.”
“Porten är förbommad, hämta murbräckan!” Skrek en soldat utanför.
“Men vill du ha din hämnd får du allt skynda dig.” Fortsatte Tavius kallt.
Carolus ilska började komma fram, och med magin han kände i kroppen kunde han inte kontrollera sig. Det kändes för honom som att han svävade ovanför allt och såg sig själv göra saker han inte visste att han kunde. Han drog upp händerna till ena axeln och lirkade med dem som om han höll på att putsa till en snöboll så att den blev helt rund och slät. Istället för en snöboll kom det dock upp eld mellan händerna. Han sträckte ut armarna och öppnade händerna litet, ur händerna for eldbollen. Precis innan den träffade Tavius, slog han armarna i ett kors. En skimrande ljusblå hinna dök upp runt honom. Eldbollen omslöt hinnan och elden dog ut, kvar stod Tavius orörd. Magikampen fortsatte och båda parter blev orörda, men mer och mer trötta. Carolus tog till slut upp sitt trogna svärd från marken, fyllde det med electricitet och slängde det mot Tavius. Hinnan runt Tavius tog emot electriciteten, men svärdet satt perfekt i hans ben. Hans koncentration försvann och Carolus tog tillfället i akt. En eldstråle sköt ut och stekte Tavius levande. Det var hans sista kraftsatsning. Porten slogs upp av murbräckan och Carolus föll nästan ihop på golvet av utmattning.

Tyra vaknade upp. Till sin förvåning att hon var naken under den filt hon var insvept i. Hon satte sig upp och tittade sig omkring. Hon var i en hydda av något slag. Kläder låg på ett par mjölsäckar ganska nära henne. Hon tog snabbt på dem. Även om det inte var hennes kläder så var de bekväma. Möjligen litet stickiga. Det var beiga kläder, helt klart bondekläder. Inne i det rum hon var, fanns inte så mycket mer än vetekorn och mjöl. Vilket gjorde klart för henne att detta var en bondgård och att detta var ett förråd. Det knackade på dörren och en röst hördes.
“Är du vaken?”
Tyra svarade inte. Istället ställde hon sig bakom dörren, beredd med en träpåk i högsta hugg. Dörren öppnades och en man steg in. Han höll i en bricka med bröd, mjölk och ost. Tyra svingade påken, men missade då mannen duckade och snabbt avväpnade henne. Hon höjde nävarna och skulle slå till. Istället blev hon omfamnad i något, som hon helst inte vill kalla en kram. Hon kunde därför inte slå honom.
”Släpp mig!” Utbrast hon
“Inte förrän du lugnat dig.” Svarade mannen.
Tyra lugnade sig litet igen och frågade
“Vem är du och var är jag?
“Jag är Bial Kronos och du är i nuläget på familjen Kronos farm. Det är även jag som räddade dig ur grottan. Må jag fråga dig samma fråga, min vackra dam?”
“Vadå? Var jag är eller vem jag är? ”
Bial skrattade ironiskt, och förstod att det var menat som ett skämt när Tyra fortsatte.
“Jag är Tyra Slaskkäft.”
“Slaskkäft? En aning vulgärt namn för en sådan vacker varelse som du.”
“Tack för komplimangen.” Tyra log lite mot Bial och han log tillbaka mot henne.
“Du har väl rätt antar jag, man ska inte alls ge komplimanger. Bara ifall det ej är sant.” Sa Bial ironiskt och fortsatte sedan.

”Men från en sak till en annan, är du hungrig?”
Tyra, som inte har ätit något riktigt på ett par dagar, svarade ja.
“Men du förstörde nog den där måltiden.” Bial sneglade lite på maten han burit in tidigare.
“Inte alls mitt fel.” Sa Tyra och visslade oskyldigt
“Men du ska nog se att vi har något mer där inne. Vill du följa med in och äta med mig?”
“Ja tack. Det skulle vara en ära.”

De gick ut ur det lilla rummet och ut på bondgården. Där såg hon en kvarn, några hus och ett par vetefält. Precis vad hon väntat sig. Bial var dock lite malplacerad enligt henne. Han var en muskulös man i sina bästa år. Han hade fina kläder och en läderrustning. Ett silversvärd hängde från hans sida och ett armborst var åtspänd bak på ryggen. Han var stilig och vid närmare eftertanke, mycket stilig.
De gick in i en stor byggnad som låg intill kvarnen. Efter att de gått igenom ett par väldekorerade rum kom de till ett kök samt ett middagsbord. De satt två äldre, som Tyra misstänkte var Bials föräldrar. Även tre yngre män och en kvinna, i ungefär samma ålder som Bial, satt där.
Tyra och Bial satte sig på var sin stol jämte varandra. Bial lutade sig mot Tyra och viskade
“Akta dig för mamma, hon bits.” Han visade tänderna och gav till ett litet morrande ljud. Tyra log litet lätt, men leendet dog snabbt ut när mamman skrek.
“Bial, inte viska vid matbordet!”
“Men mamma då. Tänk på att vi har en gäst när.”
“Du har varit borta i två år utan att höra av dig och nu dyker du upp med en ung dam vid din sida. Tror du att du står över husreglerna?”
“Jag är inte hans fr..” Tyra blev avbruten av Bial som sa.
“Mamma. Det är inget mellan oss två. Hon behövde bara ett hus för att vila upp sig i.”
“Nåväl. Jag ska inte gräla nu när vi har en gäst här.”
“Ursäkta men..” Tyra blev avbruten igen av mamman som sa.
“Oj förlåt mig. Vad vad är ert namn min flicka?”
“Tyra.” Svarade hon kort.
“Ett fint namn må jag säga.” Sa mamman.
Konversationen fortsatte och en del skratt hördes av och till. Familjen festade eftersom de trott att Bial hade gått och gift sig. De trodde bara att Bial var blygsam och inte ville lyssna när han sa att de inte hade något gemensamt. Till slut tänkte Bial att det var lika bra att de trodde det, vilket han även viskade till Tyra. ”De fick ju ändå en massa god mat och dryck, så varför avbryta?” Det var hans resonemang. Festandet fortsatte till långt in på natten och snart kom folk från de två närmsta bondgårdarna. De hade hört om festligheterna och ville vara med.
Tyra som börjat bli trött, och ganska snurrig beslöt sig för att gå och lägga sig. Ingen verkade ha något emot att ha hon avlägsnade sig. Bial följde henne ut, men denna gången gick de till en liten stuga i skogsbrynet. På dörren till stugan stod något med stora bokstäver. Men vad stod det? Efter lite sneglande så såg hon ordet "gäststuga".
De gick in och där stod en stor dubbelsäng.
“Jag kan sova på golvet så får du sängen.” Sa Bial.
“Du får gärna ligga i sängen. Det är er säng.” Svarade hon.
“Det är lugnt, en skönhet som du är värd att ligga i sängen.”
Tyra suckade lättsamt och sa.
“Du är så snäll Bial. Jag insisterar på att du ska göra mig sällskap i sängen åtminstone.”
“Om du insistera så.” Sa bial med ett leende. Han frågade också om hon ville sova nu, hon nickade och de kröp ner i sängen.
Efter en liten stund sa Tyra:
“Bial, jag är hungrig.”
“Då ska jag hämta något.” Fick hon som svar.
“Tack.”
Bial var snart tillbaka. Han snubblade på något som inte legat på golvet innan. Han ramlade rakt mot Tyra och satte armarna på varsin sida om henne. Tyra slog då armarna om honom och lyfte huvudet mot hans. Hon öppnade läpparna och slöt dom runt hans, ett kyssljud uppstod. Bial var förvånad, men förvåningen gick snart bort och attraktionen tog över. Han kröp närmare intill henne och började kyssa henne. Natten fortsatte och efter ett tag så fann de ro för att sova.

Carolus, som nyss kommit ut ur portalen, tittade ner ifrån plattformen han stod på. Han såg det centrala riket med litet moln passera då och då. Han såg ut över Argon Murdil, huvudstaden i riket. Där var kung Ovius Exit bosatt och regerade.
Carolus gick fram till en rund plattform där sex stolar stod. Fem av dem var placerade i en halvcirkeln medan den sista stod framför dem. Han satte sig ner på en av stolarna. På sin vänstra sida satt kung Fioli Exit, kungen över norra riket. Till höger hade han Ovious Exit som var placerad i mitten av de fem stolarna. På Ovius högra sida var Viala Exit, drottning över södra riket. Framför halvcirkeln satt ordförandet Jamal Kosta. Men någon fattades. Karte Exits, regent över västra riket, stol var tom.
“Jag är ytterst ledsam över att jag måste informera er om att Karte Exit, västra rikets konung är inkapabel att medverka i detta högst viktiga möte ers höghet, Carolus Exit”, sa ordförandet. Ordföranden var en lång och ståtlig man. Han har en mustasch och en liten bit skägg i gropen mellan underläppen och hakan. Han hade en rödblå tunika och gröna pösbyxor. Han såg ut som en äkta adelsman från söder med andra ord.
Carolus kopplade bort tankarna och sa.
“Ursäkta ers höge ordförande, men varför kunde inte vår kära broder medverka vid detta vitala möte?”
”Tyvärr så har jag ej möjlighet till att meddela det”.
”Har något hänt?” Frågade då Viala. Viala var en ung drottning. Hon hade fortfarande en prinsessas former och tankar. Hon hade varit vid liv i femton år och nyligen blivit tillsatt tronen i hennes del av riket. Hennes ansikte var litet och spetsigt. Lockigt och guldblont var hennes hår och under det satt ett par gröna ögon med smala ögonbryn som ramar. Hennes kropp var även den ganska smal. Dock såg hon lite kraftigare ut på grund av klänningen. En pösig och stor röd klänning. Den hade mycket utsmyckad för att göra den extravagant. Hennes hals var smyckad av ett halsband av tjugofyra karats guld.

“Ers nåd, jag vet att du är ung och rädd för att det skulle ha hänt din broder något. Men jag kan försäkra dig om att han är fullt levande med all godhet. Han är antagligen bara upptagen”
Fioli öppnar munnen, men stänger den igen innan han fått fram något ljud. Istället började Ovious prata.
“Jag vet att det ej är en lätt uppgift, men jag skulle vara ytterst tacksam ifall du skulle kunna ta reda på orsaken till hans frånvaro. Det är trots allt på grund av honom vi är här. Om jag har förstått allt rätt, Carolus?”
“Ja fader. Det är korrekt.”, svarade Carolus.
Ovious var de fyra ledarnas fader. Han var gammal och gråhårig. Familjens gröna ögon hade de ärvt av honom. Han var en tjock man, han kunde dock göra en del om han lade manken till. Han var den enda som bar sin krona och han hade även de finaste kläder. Han hade en lång fin röd kappa kantad med leopardpäls. Under den hade han en grön tunika smyckad med guldaornament. Blå pösbyxor satte kronan på verket.
Fioli öppnade på munnen och frågade om han hade lov att prata, vilket de andra beviljade. Fioli var den äldste sonen och även den med mest hyfs och vishet. Dock var han slarvig av sig. Han jagade en del farliga djur, utan livvakter.
På sig hade han en grön kappa och en brun läderrustning. En långbåge och ett svärd hade han även hängande ifrån sin kropp. Han hade förmodligen blivit störd mitt i jakten.
“Jag har lagt märke till en sak”, sa han och fortsatte sen. ”Jag och mina två bästa jägare blev för en vecka sen beviljade att stiga in på Kartes mark för att jaga ett kreatur som en gång vandrat genom mitt rikes marker.”

Viala som är ganska otålig av sig sa: ”Kom till punkten någon gång och sluta babbla.”
“Jag var på väg. Jag ville endast berätta hela historien. Jag ska fatta mig kort, och säga att väst är kaotiskt. Bönder kallas in till armén och jordbruket lider. Vissa migrerar och står nu i denna stund och väntar på att få komma över gränsen till mitt rike. Något är fel.”
Ordförandet stod tyst och började se orolig ut. Han la sin högra hand mot höften och klappade lätt med ena foten i marken.

“Har du någon aning om vad som kommer att hända?”, frågade Ovious.
“Nej, men det borde ses över. Det är ej bra att det är så här. Balansen i riket rubbas och vi blir lätt sårbara.”
“Jag skickar en spejarpatrull och två legioner för att undersöka saken.”, sa Carolus plötsligt.
“Bra ide, det skall även jag. Jag hoppas också att jag ej är ensam om att följa med på detta.”, sa Ovious.
De andra ledarna instämde.
“Detta får inte ske!”, utbrast ordföranden. Det skedde någon sorts förvandling.
Istället för ordföranden som stod där innan, stod där nu en svartklädd man.

Han gjorde ett utfall och satte sin silverdolk rakt i hjärtat på kung Fioli som föll ihop livlös. Viala som sprungit fram för att hjälpa till klängde sig fast på mannens rygg. Hon blev snabbt avkastad och föll ner för plattformen. Hon föll ner torget i staden där under och dog i samma stund hon nådde marken.
Helt plötsligt öppnades den västra portalen och ut på plattformen stormade Trakinska soldater. De hade alltså lyckats fälla muren. Karte var förmodligen död även han.
Det sista Carolus såg innan han försvann i sin hemportal var att hans far lyckades ta sig igenom sin egen portal, följd av ett dussin Trakinska soldater. Höll riket på att falla? Han var den enda som var säker för tillfället, men inte länge till. Snart skulle ögat vändas mot honom, tänkte Carolus. Han steg ur portalen och mötte Tavius.
“Gick allt bra ers nåd?”
“Inte nu min vän”, svarade carolus och skyndade vidare.
“Givetvis min herre.”
Carolus gick snabbt upp för slottsbacken och slog upp porten till slottet. Till sin förvåning satt någon på hans tron..

“Duktigt av dig att gå rakt i min fälla”, sa en röst.
“Vad menar du nu? Jag har inte gått i någon fälla!”, svarade Tyra. Ljuset som kom från samma håll som rösten, gjorde att mannens ansikte låg i skugga. Hon kände igen rösten, men kunde inte sätta fingret på var hon hört rösten.
“Jasså det tror du? Det var ju verkligen inte så att du följde efter hästspåren hit? Och gick rakt in till oss?”
“En fälla är något som fångar”, sa hon med ett retligt tonfall.
“Om du är så säker på att du kan komma härifrån. Försök då”.
Tyra som återfått litet av sin kraft, tog svärdet i båda händer och svingade det med all sin kraft genom ljuset som talade. Ljuset slocknade och en Gronk föll till marken med klyvd käke.
“Kan du inte bättre än så?”, sa en röst bakom henne.
“Men.. Vad hände? Hur?..” Hon avbröts.
“Minns du din käre kompanjon med sin patetiska magi?”
“Ja det är klart att jag gör”
“Då har du svaret på vem”.

Ljuset avtog litet och Tyra såg då Drils ansikte. Han fortsatte sen, ”Jag lurade dig. Jag är en svartmagiker. Illusion, eld och död är mina expertiser”.
Tyra stelnade till. ”Svartmagiker är ju en myt! Eller?”, tänkte hon
Hon kom då på ett par saker. En av de gudastatyer hon sett tidigare, föreställde honom. Även ett sigill på Dril's tunika väckte ett minne i Tyras hjärna. Som ung hade hon hört talas om magins furste. En övermäktig magiker som bar på just det där sigillet. Historierna berättade om en grym herre som en gång i tiden krigade mot människorna i denna världen. Monster och hemska kreatur stod på hans sida. Tack vare lord Hurion så fick de Valkerna på sin sida och kunde därmed driva bort den onde fursten. Valkerna var en människa med vingar och stort mod. De var en blandras mellan människorna och änglarna. Men det är en annan historia.
Tyra höjde nu svärdet ännu en gång.
“Du må vara magiker, men inget kött står emot en riktig klinga!”
Hon högg till och svärdet borrade sin väg genom köttet rakt in i magikerns hjärta. Blodet sprutade ur både sår och ur mun. Vid det är laget tittade han ner på svärdet och tog tag i det med handen. Samtidigt som han började dra ut det igen så tittade han upp emot Tyra igen. Hans ögon var blodsprängda och det såg ut som att de brann. Med ett litet glidande ljud lämnade svärdtippen hans bröst och såret började läka mitt framför Tyras ögon. Hon var vettskrämd, vilket förmodligen syntes tydligt i hennes ansikte.
Ett lite bubblande ljud uppstod, Drils ögon såg ut att koka. Likväl hans huvud.
”Splatt!”, sa de när hans ögon sprängdes. Ögonhålorna såg ut att inte ha något slut, djupt där inne började dock ett ljus närma sig med ofantlig fart. Eld slog upp ur ögonhålorna och skinnet på skallen började svälla och spricka. Ett par horn sträcktes ut, både ur skallen och käken. De var lätt böjda framåt. Även en rad med långa vassa tänder började visa sig. Ett par klor slog ut ur hans händer med ett klingande läte. Hela kroppen förändrades Han var inte någon människa längre, inte heller något djur hon någonsin hört talas om. Benen var lätt böjda bakåt och hovar avslutade benstumparna. Stora muskler hade sprängt bort skinnet på kroppen och ansiktet. Det såg ut som något hämtat ur en teater från den gamla tidsåldern. Undantaget var att denna varelsen, eller vad det nu var, såg verklig ut. Färgen på kroppen var vidrig. En blandning mellan spygrön och blodröd. Förvandlingen var klar. Besten framför henne öppnade sin mun, och med en stark röst om ekade genom grottorna sa den:
“Du hade otur att du träffade på mig min unga dam, ty jag är satans högra hand”,  Monstret hånlog och fortsatte. ”Dril är dock endast en docka i spelet. Mitt riktiga namn är Enikotal”
Tyra stod där med munnen öppen. Chocken hade nästan gjort henne förlamad. Hon vände sig snabbt och plötsligt för att börja springa. Odjuret bakom henne började tala.
“O höga makter från hell. Ge mig er kraft och jag skall ge eder riket av ljus. Ge mig styrkan! Styrkan att förgöra allt gott för all framtid. O höge Eni, ge mig din makt. Jag lovar och svär oheligt på resterna av min karga själ att jag ej skall göra dig besviken, ty jag är din högste man. Mannen som ska ge dig människans livskraft”
Ljudet dog ut och även resten av facklorna i grottan slocknade. Tyra föll och slog sig medvetslös.

Ett tag senare vaknade hon upp av ett klingande. Groker stod runt henne och slogs emot någon ny skepnad. Så fort äventyraren fått övertaget så tog han Tyras hand och drog upp henne på sin axel. Fortfarande vimmelkantig, sjönk Tyra ännu en gång in i mörkret.