themagichands

Åskan mullrade i den stormiga natten. Ett ljus lyste i den stora salen i slottet. Kungen Carolos Exit satt på sin tron och funderade. Han hade svårt att sova och satt därför uppe. Han strök sitt stubbiga skägg och böjde sig fram lite oroligt. Han var en storväxt man. En egenskap som de flesta kungar hade, men till skillnad från många andra var det muskler och inte hull som gjorde honom stor. Han hade just nu en röd tunika och blå byxor och hans krona låg jämte honom, tillsammans med hans trogna svärd, Gurande.

Väl djupt inne i tankarna kring livets alla gåtor stördes han av att porten till tronsalen slogs upp. Det ensamma ljuset släcktes av den stormande vinden som fyllde salen. Genom dörren steg en man in. Han bar på en fackla som han satte i ett stöd bredvid dörren. Han vände sig mot dörren och kämpade för att få igen porten som så lätt hade slagits upp. Facklans eld fladdrade vilt och ljuset dansade i takt med den. Porten stängdes och ljuset tog makten över mörkret. Knappt halva salen lystes upp, men det var tillräckligt. Kungens konturer syntes och hans gröna ögon skimrade under hans gyllenbruna hår.

Mannen som kommit in syntes väl. Kungen kände igen honom som sin livvakt Kaladri Kultru. Ändå betraktade kungen honom tyst från topp till tå. Kaladri stod med en ringbrynja spänd över sin något muskulösa kropp. Utanpå den hade han ett bröstharnesk och motsvarande stålskydd över armar och ben. På sidan bar han sitt svärd och i ena handen hade han sin hjälm som han nyss tagit av. Hjälmen var av typisk ryttardesign: Skydd över kinder och näsa, med hålighet över mun och ögon. På toppen fanns en röd och svartrandig svans som gick ner mot nacken på hjälmen. Bröstharnesket var fyllt med ståtliga dekorationer. Hans ansikte var inramat av hans blonda skägg och hår och hans djupblåa ögon syntes under hans starka ögonbryn. Ett ärr över vänstra kinden och ögonbrynet påminde kungen om de gamla tiderna. Krigen om Althalien, där Kaladri hade ställt sig mellan honom själv och ett bredsvärd svingat av en stark barbar.

Kungen väcktes ur sin trans av minnen när Kaladri tog ett par steg framåt. ”Ers nåd?” sade han med en litet frågvis ton.

”Vad är det för ärende du kommer i min, käre vapenbroder?”

”Krig”, svarade Kaladri dystert och fortsatte sedan: ”Trakinerna har brutit vår allians. Västra riket frågar om vår hjälp. Ska jag skicka in budbäraren?”

”Gör så”, svarade kungen med ett lite förbryllat uttryck på ansiktet. Han funderade på hur de vågade anfalla riket. Det var tio gånger så stort och minst trettioen legioner starkare än dem. Dörrarna slogs upp ännu en gång. I öppningen stod en man.

Samtidigt som kungen fick ett möjligt problem att ta hand om, stod Tyra Slaskkäft och betraktade hans stora stad. ”Staden där borta i fjärran, är mitt mål”, tänkte Tyra. Hon stod uppe på en klippavsats som gränsade till en granskog. Framför sig såg hon två berg och en stor dal. Närmast henne var granskogen, stor och fridfull sträckte den sig över en stor del av dalen. Inbäddat i det stora granhavet .
Långt borta i dalen kunde man se skymten av åkrar och en stor stad där torn och spiror sträckte sig högt över gigantiska muren. Genom staden löpte en flod som rann uppifrån bergen. ”Vattenfallen gör denna stad ännu vackrare”, tänkte Tyra. Det var staden Mortil Carnathil.

Tyra var en jägare och äventyrare, känd för sin stora käft som glappade många fula svordomar, vilket var uppkomsten till hennes alias, slaskkäft. Hennes riktiga efternamn var annars okänt. Dock gick det rykten om att hon var en prinsessa, närmare bestämt dotter till Carolus Exit. Detta var som sagt bara ett rykte och många trodde inte alls på det. Förmodligen var det att hon såg ut som en prinsessa som gjorde att just detta ryktet startat. Hon hade långt, välvårdat, ljusbrunt hår uppsatt i en hästsvans där hårslingor hängde ned litet över öronen på båda sidor. De såg faktiskt lite ut som en älvas öron, spetsiga och just denna frisyren gjorde dem ännu mer alvlika. Ögonen var gröna med ett inslag av cyan. Få män kunde motstå att se bort från henne efter att ha sett in i dem.

Hennes kropp var kort sagt gudomlig. Den såg ut som en prinsessas, trots vildmarkens motstridigheter och föda. De stora brösten satt hårt hopklämda bakom en grön tunika. Den hade bortdragna ärmar och visade naveln. Snäva bruna läderbyxor hade hon på benen. Vid höften hängde ett kortsvärd och på ryggen hade hon en kompositbåge.

Hon betraktade den magnifika staden i fjärran och vände sig efter en stund mot Blixthov. Blixthov var hennes häst, en svart hingst som var en av de snabbaste i landet. Tyra klappade honom på mulen.

”Lugn Blixthov. Vi slår upp läger för natten här. Vi har färdats långt och länge och förtjänar lite vila.”

Hästen frustade och ställde sig mot ett träd för att klia sig lite.

Ett par timmar gick och plötsligt var det kolsvart natt. En lägerbrasa lyste upp lite av omgivningen och Tyra låg med huvudet mot sin trogna häst medan hon sov. Ett konstigt ljud fick henne dock att vakna. ”Groker!”

Groker var klumpiga nattvarelser. De hade en hjärna, men den verkade fortfarande vara kvar på stenåldern. Deras verktyg och vapen var nämligen långt efter och deras metoder och stridsteknik var även den föråldrad. De kunde bara lita på sin styrka, speciellt då de inte var något vidare flockdjur eftersom de inte kunde samarbeta något vidare. De hade en stor aptit för människor, men en ännu större för hästar. Fångades en häst så blev det fest för deras stam. Som tur var så var de lätta att känna igen på flera sätt. En man eller kvinna som hade lite vett kunde urskilja dem utav deras vidriga stanker, sitt grötiga språk och deras ohyggliga utseende. De var stora och robusta, med mycket fett, inte mycket större än en människa dock. Deras ansikten var vårtiga och näsan var mer lik en potatis, stora tjocka ögonbryn, med avsaknad för annan behåring. De tjocka mörkröda läpparna skiljde sig från den annars lätt mörkgröna hyn och deras kläder bestod ofta av ett vargskinn, slarvigt lindat runt bröst och skrev.

En grupp på tre Groker var det som gick förbi. De skrockade mörkt och sade något på sitt eget språk. "pferk glucto mi."

Den som sade detta lyfte på sin stridsklubba och slickade sig om munnen. Inget tvivel här, de hade känt lukten!

Tyra smög bort och smorde in sig i tallbarr. Hon lade sig sedan ner i mörkret. Blixthov ställde sig plötsligt upp med ett skri. Han hade blivit medveten om faran och sprang iväg ut ur skuggan. Ett duns hördes och grokerna skrockade vilt. "åh nej, de tog honom!" tänkte Tyra. Hon ställde sig upp och drog svärdet. Men lika snabbt föll hon ihop igen, hon hade missat växten hon lagt sig på. Det var en buske med Grotsk, en växt med sövande effekt.